T A I K U R I

Nu har Minea lärt sig snyta sig själv. Och hon har blivit lovad fotbollskläder så fort hon kunde det. Idag hittade vi fotbollskläder i superfint skick på Lafkan, så vi slog till (spelade ingen roll att de är tre storlekar för stora). Med egna pengar köpte hon en skateboard också. Gissa om vi hade en nöjd ”stor fotbollskille” här hemma sedan. Ja, stora fotbollskillar ser hon upp till och nu är hon också en stor fotbollskille. Bara sådär. Ni kan tro att Livlyklänningen jag köpte åt henne inte ens kom på frågan ikväll.

Dags för en liten sammanfattning av vår lilla 1-åriga Lejonunge. De här är de roligaste för en själv att ha i bloggarkivet.

• Mått: Dagens rådgivningsmått skrevs på 9865g och 75,3cm.
• Prat: Leo babblar på allt vad han hinner och testar sin röst väldigt mycket. Det ord han har är mamma, pappa, taa taa (tack), oj, huj och så skakar han på huvudet när han inte vill.
• Rutinfast. Alltså hela året ut har han varit en nöjd liten kille. Självklart har vi tydliga rutiner, mat- och sovtider som helt säkert underlättar detta. Hör man ett gnäll från honom vet man att man antagligen är fem minuter sen med lunchen, middagen eller gröten. Vår klocka.
• Sömn. På natten sover han 19-07 och på dagen sover han ute i vagnen 2-3h efter lunch. Ibland slumrar han till i en bil vid andra tider.
• Beskrivande ord: Upptäckare, nyfiken, nöjd, glad. Länge redan har han upptäckt precis allt på sitt glada lilla vis. Väldigt skrattigt när han upptäcker förbjudna platser. Just nu är hans favoriter roskisskåpet och alla ställen med teknik.
• Älskar: Storasyster, dammsugaren, mjölk, lek och bus, klättring, skor.
• Tänder: 6 stycken har han nu.
• Motorik: Han går riktigt stadigt med stöd. Det är inte mycket till stöd som behövs mera. Han stiger upp själv mitt på golvet och har hittills vågat ta ett steg eller två. Det allra första på hans 1-års dag. Han klättrar upp för trappan men kan inte ännu backa ner. Han klättrar upp på första ribban i ribbstolen. Klättrar upp för trappor till rutschkanor och vill gärna åka ner lika som storasyster med näsan före.

Busminen. Följande sekund satt han inne bland skorna och plockade och skrattade. Upptäckaren.

Väldigt många känslor snurrar i mitt huvud när jag tänker tillbaka på den här dagen för ett år sedan. Och gårdagen och morgondagen. Kvällarna (ja i plural) då Pekka och mamma stod i köket och löste korsord och jag kämpade med fruktansvärda värkar och undrade om de inte bara kunde vara tysta. Trots att de viskade. De där morgontimmarna i ”Nisses kansli” på Jorv där sammandragningarna helt avtog och vi åkte hem. Det där samtalet just den här tiden på kvällen till Jorv när vi fick veta att de hade fullt.

Känslan när vi ändå fick åka in. Känslan av att ha fått den rätta barnmorskan. Känslan när epiduralen kickade in och förlossningen skötte sig själv och jag var avslappnad. Känslan när Leo efter ett långt arbete men bara ett par krystningar föddes på morgonnatten. Och skrek. I en hel timme. Och jag undrade hur det skulle gå med ett så skrikigt barn. (Första intrycket av honom kunde inte ha varit mer missvisande.)

Känslosvallet och stoltheten när Minea fick träffa lillebror för första gången. Hur stor hon plötsligt var. Storasyster. Känslan av att sitta och titta på sitt lilla knyte och samtidigt följa med hur livet fortsatte utanför fönstret trots att vårt just stannat upp helt. Tänk att man ett år senare kan känna hur en sammandragning känns. Hur man tror att döden är kommen. Hur fruktansvärt ont eftervärkarna gör. Men att man ändå kan glömma när man inte behöver de känslorna längre.

Och nu har det redan ett helt år passerat. Och ännu en gång är jag så lycklig att jag har bloggarkivet för tillbakablickar som denna. Läs hela förlossningsberättelsen här.

Liten bebis då. Nu sitter jag här med gråten i halsen efter alla dessa känslor. Nu är allt förberett inför morgonen när vi ska sjunga upp vår 1-åring. Älskade lilla lejonungen.