För ett år sen

Väldigt många känslor snurrar i mitt huvud när jag tänker tillbaka på den här dagen för ett år sedan. Och gårdagen och morgondagen. Kvällarna (ja i plural) då Pekka och mamma stod i köket och löste korsord och jag kämpade med fruktansvärda värkar och undrade om de inte bara kunde vara tysta. Trots att de viskade. De där morgontimmarna i ”Nisses kansli” på Jorv där sammandragningarna helt avtog och vi åkte hem. Det där samtalet just den här tiden på kvällen till Jorv när vi fick veta att de hade fullt.

Känslan när vi ändå fick åka in. Känslan av att ha fått den rätta barnmorskan. Känslan när epiduralen kickade in och förlossningen skötte sig själv och jag var avslappnad. Känslan när Leo efter ett långt arbete men bara ett par krystningar föddes på morgonnatten. Och skrek. I en hel timme. Och jag undrade hur det skulle gå med ett så skrikigt barn. (Första intrycket av honom kunde inte ha varit mer missvisande.)

Känslosvallet och stoltheten när Minea fick träffa lillebror för första gången. Hur stor hon plötsligt var. Storasyster. Känslan av att sitta och titta på sitt lilla knyte och samtidigt följa med hur livet fortsatte utanför fönstret trots att vårt just stannat upp helt. Tänk att man ett år senare kan känna hur en sammandragning känns. Hur man tror att döden är kommen. Hur fruktansvärt ont eftervärkarna gör. Men att man ändå kan glömma när man inte behöver de känslorna längre.

Och nu har det redan ett helt år passerat. Och ännu en gång är jag så lycklig att jag har bloggarkivet för tillbakablickar som denna. Läs hela förlossningsberättelsen här.

Liten bebis då. Nu sitter jag här med gråten i halsen efter alla dessa känslor. Nu är allt förberett inför morgonen när vi ska sjunga upp vår 1-åring. Älskade lilla lejonungen.