Kategori: Gravid

För ett år sedan inledde vi året på Gran Canaria. Direkt efter var det ju ett negativt graviditetstest. Eftersom jag mådde så fruktansvärt illa så jag trodde att jag var dödssjuk istället. Två veckor senare visade testet ändå positivt och borde ha varit det den första gången också. Lyckan och lättnaden! Och så började den långa vintern och våren med ett fruktansvärt illamående, minns inte mycket mer, jo, fyra magsjukor. Sedan kom sommarlovet med Minea, Köpenhamnresan, sedan indiansommaren. Därefter föddes Leo en varm septemberdag. Kärleken, tacksamheten och den stora känslan av att veta vad jag har att förlora fick mig att ständigt leva i nuet. Med två barn som jag älskar oändligt mycket. Och där är vi fortfarande idag.

Men så kommer det ändå. Det nya året. Har aldrig avlagt några nyårslöften men önskemål kan man väl lägga in? Efter 2014 som blev året av att leva i nuet önskar jag nu mycket balans av 2015 och självklart tänker jag hålla fast vid det där carpediemandet.

Tisdag 16.9.2014

Ja. Den beräknade dagen är här och sammandragningarna blir smärtsamma men inte ännu regelbundna under dagen. Redan den andra dagen som Pekka jobbar hemma faktiskt. Nätterna har ju varit olidliga redan nu. Det är rådgivningsbesök och det konstateras att bebben är helt fixerad och riktigt lågt nere. Till kvällen ringer jag mamman. Hon skulle nog få komma till oss och hon anländer vid 21.30. Sammandragningarna blir hårdare och kommer tätare (med 5-6 minuters mellanrum). Jag ringer förlossningen en första gång vid 22. Panadol och dusch som smärtlindring i första hand.

Det blir onsdag 17.9.2014

Vid midnatt avtar sammandragningarna, eller kommer inte så tätt längre egentligen, så jag lägger mig. Det har mamman och Pekka redan gjort en timme tidigare. Minea har nog på känn att något är på gång i hemmet eftersom hon gråter och sover ovanligt oroligt mellan kl 0.30 och 02. Klockan 02 tilltar värkarna och blir tätare igen. Vankar i nedre våningen i stället och klockan 4 ringer jag Jorv en andra gång. Vi får komma in. Klockan 4.30 blir det hjärtkurva och inre undersökning. Öppen en centimeter men svårt att säga om förlossningen är igång eller ej. Men gissa bara om värkarna avtar så fort vi kommit in? Jadå. Vi får ett vilorum ”Nisses kansli” och vilar faktiskt en timme. Min enda sömntimme denna natt. Klockan 07 tar vi själva beslutet att åka hem med frasen ”Jag hoppas att vi ses nästa natt”, av barnmorskan.

Mamman får åka till jobbet och Minea för vi till dagis som vanligt. Vi sover ett par timmar. Men inget annat är som vanligt. Väldigt bra mellan värkarna men de fortsätter komma med 10-15 minuters mellanrum hela dagen förutom på eftermiddagen, då kommer de mer sällan. Mamman kommer direkt efter jobbet igen. Parklek för dem. Och jag som mår bäst av frisk luft bestämmer mig för att vanka ut till parken där jag ser mamman och Minea samt våra vänner. Pekka följer med såklart. Det är ingen fröjd med promenad precis och nu har värkarna blivit allt mer smärtsamma. Hela gänget vill att vi ska föda i natt såklart.

Klockan 20 är värkarna täta och smärtsamma. Helt av annan kaliber än tidigare. Kommer med 4-5 minuters mellanrum och håller i sig för evigt känns det som. Ringer Jorv och förklarar situationen. Samma barnmorska i telefon som vi träffade natten innan. Hon säger att de har stängt dörrarna på grund av att de har fullt och därmed lär det bli Barnmorskeinstitutet för oss. Dusch och Panadol så att jag ska stå ut. Ringer en halv timme senare till Jorv igen. Läget oförändrat där. Men så säger barnmorskan att jag ska vänta lite. Hon diskuterar läget med någon intill och så får vi klartecken i alla fall. Tack vare att vi varit inne natten innan och de vet att förlossningen är igång. Så vi packar iväg oss och säger till mamman att vi inte kommer hem utan bebis denna gång. Fem minuter efter vårt samtal med Jorv har också Barnmorskeinstitutet stängt dörrarna.

Klockan 22.02 blir vi inskrivna av Heidi Renman (måste name droppa! Bästa barnmorskan!) Samma som vi träffat natten innan och som jag talat med i telefon. Halleluja! Hjärtkurva och inre undersökning. Nu 3 cm öppen. Får värkmedicin instucken i muskeln. I väntan på epiduralen som kan läggas vid 4 centimeter. I förlossningssalen (den rosa nr. 1, viktig info), får jag lustgas också.

Det blir torsdag 18.9.2014

Klockan 00.55 blir det epiduralbedövning. Och min kropp skakar sinnessjukt mycket minns jag. Men jag gör systematiskt som de säger. Jag är klar i huvudet denna gång också, inte alls så borta som vid förra förlossningen. Jag ligger som en arg katt med ryggen utåt som jag blir ombedd och får bedövningen. Halleluja för andra gången! Ett skänk från ovan verkligen. Där, mitt i förlossningen ligger jag och tänker på hur Superwoman jag trodde att man skulle vara när man föder. Liksom ligga där och pinas. Vilket jag verkligen gjorde den första gången. ”Klarade mig” med endast lustgas i Gud vete hur många timmar. Och nu, tack vare att någon annan visste bättre fick jag vila! Sova! innan jag skulle få mitt barn några timmar senare.

Klockan blev 01.35 och hinnorna spräcktes och vattnet gick. Vi gissar födelsetid. Pekka drar till med 02.20 och jag med 04.43. Vi vilar vidare. Klockan 02.50 är jag 9 cm öppen. Får påfyllning av bedövning. Nu kan bebis komma när som helst. Men bebis tar tid på sig. Klockan 04.25 känner jag att det börjar trycka nedåt (mer än tidigare alltså). Och krystningsskedet börjar kl. 04.33. Tre värkar. Tre minuter. Pojken är ute kl. 04.36. Moderkakan ute kl. 04.45. Inga stygn. Ingenting. Bara en ny stor enorm kärlek till vårt gallskrikande barn. Som skriker och skriker. Ända tills han får kläder på sig och blir inpackad en dryg timme senare. Efter det har han gallskrikit en gång. Här hemma.

Medan jag duschar badas, vägs och mäts pojken. 3905 g och 52 cm.

Och jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på den här förlossningen. Så ödmjuk. Vår barnmorska var den bästa. Så om du Heidi (eller någon som känner Heidi) läser detta. Ett stort tack!

Och vården efteråt var fin. Klockan 7.15 åker vi upp till avdelningen där jag får morgonmål nummer två. Jag får en sängplats vid fönstret. Avdelningarna är såklart proppfulla men jag har tur med rumskamraterna. Två söta kvinnor som förlöst en och två nätter innan mig. Vi får besök av Pekka och Minea på dagen och på kvällen av mera familj.

Följande dag. När det gått 1,5 dygn från förlossningen får vi åka hem. Barnet mår bra, mamman mår bra. Dags att börja livet i ett hem med fyra invånare.

Stor dag med rådgivningsbesök, den första vagnpromenaden och en ordentlig parkstund på tumis för mig och Minea bakom oss. Den sista gången vid mödrarådgivningen för mig nu då (förutom eftergranskningen sedan). Och min hälsovårdare påminde mig om hur mycket jag väntat och väntat på den lille och tänka sig att hela den långa graviditeten nu är över. En graviditet som jag redan glömt. Typ. För inte var det den lättaste tiden i mitt liv på något vis. Kanske rentav en av de tyngsta tider i mitt liv. Men belöningen är så otroligt fin att den långa väntetiden faller i glömska. På alla sätt är den här tiden så unik att man knappt hinner tänka på annat. Allt annat blir liksom mindre viktigt.

Och överst ligger tacksamheten (som jag glömde att nämna i känslornas storm). Varje dag.

…kan man låna kompisarnas för en liten stund.