Efter en lång paus var det ganska roligt att öppna Mineas café igen. Vända köket, plocka fram bakelserna, putsa upp kopparna och klippa sugrör till passlig storlek. Och voilà! Ett café.
Med små medel (och en del ork) inspirerar man leken.
Kategori: Barn
Pyjamasprat
Ingen brådska någonstans. Vi (Minea) lallar åter runt i pyjamas till halva dagen och byter passligt om till vilan ute i vagnen. Jadå, lunchen förlöper lugnt i pyjamas också. Inget att diskutera. En sak jag verkligen märkt under dessa första veckor som tvåbarnsmamma är att det gäller att välja sina strider med storasyster. Inget blir bättre av att jag sitter och ammar på soffan och tjatar på henne om kläderna. Alla gånger är det ingen vits att diskutera om hon åt fyra spenatplättar eller en fjärdedelsplätt bara. Och man kan tänka att strumporna nog hade varit snyggare innanför byxbenen istället för utanpå, men sen igen, hon klädde sig själv, så hon må se ut som Pippi Långstrump.
Och så mitt i denna trötta dimma, inte att förglömma hur tankspridd jag blivit, är det viktigt att komma ihåg att berömma och belöna. Fiiint, fiiiint just så, när hon för en gångs skull rör vackert vid lillebror istället för att riva, picka eller nypa. Sååå vill han att du pratar till honom, när hon en gång pratar med vanlig röst, istället för att skrika rakt i hans öra.
När man har ett (för) ivrigt större syskon i huset är denna babypryl (Newborn set till Tripp trapp stolen) guld. Bebben är på rätt nivå intill den vuxna och samtidigt är det inte lika lätt för den större att hänga över bebben. Dessutom kan alla få matro och till och med föräldrarna kan använda både gaffel och kniv när två händer finns att tillgå.
Bokhögen växer längs dagen. Nu har jag ju riktigt tur som förälder eftersom dottern kommit att älska litteratur. Det är kanske den lättaste sysselsättningen vid amning och när man är trött. Bekanta böcker älskas ju av barnet. Vissa böcker läser hon för mig och andra läser jag för henne. En del läser vi tillsammans i kör. Med samma tonfall och pausering. Och vissa gånger får jag inte alls delta. Det är gånger då hon läser för Leo eller Lilly-dockan.
Var sak har (inte) sin plats
Jag är ju lite som Alfons Åbergs pappa på det viset att jag tycker att var sak har sin plats. Pedant, konstant. Så nu står jag inför några (lyx)problem här. Alla grejer bara dräller omkring nu under babytiden. Det är vagnar, sittdelar och liggdelar när vagn byggts till monoläge, det är babyskydd och sitter bara för att nämna några. Saker jag verkligen vill att ska ha egna platser. Vagnarna har sina platser både framme och i skåp, men resten då?
Så jag drömmer givetvis om ett större hem. Jag älskar (älskar, älskar) vårt nuvarande hem. Tycker att många saker är så bra att det inte finns bättre. Men var finns förvaringsutrymmet och det där extra sovrummet som kommer att behövas? I mitt stilla sinne önskar jag köpa en (sjukt dyr) tomt här intill oss och smälla upp ett hus på den. Precis så som vi vill att det ska se ut. Kanske ett extra rum för vagnarna (höhhö).
Finns inga färdiga hem med en dylik hall som vi har nu, där vagnar lätt står på rad såhär.
En stilla dag
När Leo inte ens blivit två veckor dog en gammal, fin släkting till oss. Det kändes och känns verkligen som att livet ger och livet tar. Denna vackra höstlördag har gått ut på begravning, sorg, farväl, sång och vackra gemensamma minnen. Tänk att skratt kan klinga så fint vid en minnesstund, när vi kusiner samlades runt ett bord och talade barndomsminnen.
Väl hemma igen var det inte alls så lätt att samla sig för vanliga sysslor så jag krävde att hela familjen skulle gå ut på promenad till vattnet. Det blev en lång promenad och kvällsfiske och allt. Och som ett medvetet val följde kameran med. Det hjälper mig verkligen att se i bilder, att visionera, att se stilla bilder framför allt. När draget skapar ringar på vattnet. När babyn andas nära hjärtat. När de gula löven så småningom faller till marken. Och så fick också jag ro.
Morgonstund
Jadå! Nu kan jag nog säga att det är svettiga morgnar. Att få iväg båda barnen till en viss tid är nog ett projekt. Minea har ju alltid varit flickan som vaknar tidigt och vi har kunnat vara var som helst när klockan slagit sju, om vi bara velat det. Leo vakar bra på natten (räknade till fem timmar sömn för mig och fyra bajsblöjor för honom i natt) men gillar att sova på morgonen. OBS! Lade mig klockan 21.15. Igår skulle vi vara klockan 9 på dagis och idag klockan 8 hos tandhygienisten. Och tack vare att vi haft mommo inneboende har vi fixat dessa morgnar.
Känns nästan skönt att vi inte ska iväg någonstans imorgon utan kan lalla på i pyjamas hela förmiddagen om vi så vill. Ska dock sjunga upp mommo klockan 6. Så jag antar att vi befinner oss i någon park ca klockan 9 i alla fall. Nu när vi har vanan inne.
Just när man ska klä på ytterkläderna kan det till exempel se ut såhär.
Den nya vardagen
Så börjar en ny vardag i vårt hem. En vardag egentligen. Pekka och Minea har båda semestrat i snart tre veckor och idag var det dags för den lilla att återgå till dagis. Pekka åker iväg på arbetsresa och bästa mamman flyttar in hos oss för några dagar. Nu är det slut på den sköna semester vi haft. Jag måste stiga upp tidigt nu trots långa nattvak. Lägga mig tidigt och allt det där.
Här hemma får det nu några timmar om dagen tre dagar i veckan handla bara om Leo och på dagis får det samma antal timmar handla bara om Minea och hennes kompisar.
Höstfint eller bara deppigt?
Idag tog vi en lång promenad till forsen. Hela vår familj och syster med hennes entourage. Pekka och syster var av den åsikten att hösten är deppig. Speciellt grå dagar som denna. Själv känner jag något helt annat. Som om jag kan andas bättre, se färger, stanna upp, inte ha bråttom med att göra något hela tiden. Hösten ger rum för stilla program, innedagar, långpromenader, tekoppar och mys.
T A I K U R I 