dannipaalosmaa.com
Ser ni vad jag ser? Nå jag ser semlor som min man svängde ihop ikväll. Och så ser jag ett nytt marmorskärbräde som jag köpte åt oss för en del av ett presentkort till Cobello. Åh, resten kommer jag säkert att använda på lite julgrejs när tiden är inne.
Jag fick för mig att jag ville föreviga barnen på samma sätt som innan Mineas 3-års kalas i mars. Se här. En del har ju hänt på ett halvt år. Förutom att Leo hade på sig exakt samma byxor idag som då. Haha.
Sedan kunde kalaset börja. Årets nyhet var fruktstrutar. Väldigt omtyckta av kidsen.
Nå nu ser det här ut som ett barnkalas. Vuxna fanns också på plats. Bara så häftigt att ha flera ställen att sitta på och mera utrymme att röra sig på trots att vi var trettio personer på plats.
Det blev lite djurtema på cupcakesen denna gång.
Leo var såå nöjd och satt som en chef i sin stol medan vi sjöng för honom. Ni ser ju på minerna i spegeln. Alla så glada över hans världsvana stil.
Leo fick hjälp på traven med att blåsa ut ljuset på sin prinstårta.
Gudmor Malin och kärleken till dessa killar.
Wohooo! Leos födis idag.
Dagen började självklart med uppsjungning av födisbarnet. Han var mest ivrig över sitt bilkort (helt som vi gissade, ettåringar är inte så kräsna gällande gåvor) trots att han fick en fin basketkorg i gåva. Den skickade Dinox åt Leo i födisgåva. Så härligt!
Sedan åkte vi till Ingå. Leo fick leka med Walter och det var en bra show utanför fönstret när grävmaskinen var på plats.
Och Minea. Som är så hjälpsam med gåv0r som ska öppnas. Perfekt för Leo som fastnar vid korten.
Det har blivit höst på vår gård! Efter vilan förevigade jag snabba ryck ettåringen bland höstlöven.
En upptäckare av rang är han. Här hade han fastnat under en fåtölj. Försökte sig också på ett steg ut i det blå. Snart har vi en promenerare till i familjen.
Kalas blir det på söndag men visst kan man äta lite wienerbröd och plommon på rätta dagen. Mommo och Lotti kom på besök.
Leo fick rosor av mommo.
Mommo med kidsen. Sedan var det bara att tacka för en härlig dag, lägga lilleman och storasyster och ta ett par timmar tillsammans med sin man.
Väldigt många känslor snurrar i mitt huvud när jag tänker tillbaka på den här dagen för ett år sedan. Och gårdagen och morgondagen. Kvällarna (ja i plural) då Pekka och mamma stod i köket och löste korsord och jag kämpade med fruktansvärda värkar och undrade om de inte bara kunde vara tysta. Trots att de viskade. De där morgontimmarna i ”Nisses kansli” på Jorv där sammandragningarna helt avtog och vi åkte hem. Det där samtalet just den här tiden på kvällen till Jorv när vi fick veta att de hade fullt.
Känslan när vi ändå fick åka in. Känslan av att ha fått den rätta barnmorskan. Känslan när epiduralen kickade in och förlossningen skötte sig själv och jag var avslappnad. Känslan när Leo efter ett långt arbete men bara ett par krystningar föddes på morgonnatten. Och skrek. I en hel timme. Och jag undrade hur det skulle gå med ett så skrikigt barn. (Första intrycket av honom kunde inte ha varit mer missvisande.)
Känslosvallet och stoltheten när Minea fick träffa lillebror för första gången. Hur stor hon plötsligt var. Storasyster. Känslan av att sitta och titta på sitt lilla knyte och samtidigt följa med hur livet fortsatte utanför fönstret trots att vårt just stannat upp helt. Tänk att man ett år senare kan känna hur en sammandragning känns. Hur man tror att döden är kommen. Hur fruktansvärt ont eftervärkarna gör. Men att man ändå kan glömma när man inte behöver de känslorna längre.
Och nu har det redan ett helt år passerat. Och ännu en gång är jag så lycklig att jag har bloggarkivet för tillbakablickar som denna. Läs hela förlossningsberättelsen här.
Liten bebis då. Nu sitter jag här med gråten i halsen efter alla dessa känslor. Nu är allt förberett inför morgonen när vi ska sjunga upp vår 1-åring. Älskade lilla lejonungen.
Nå idag var det ju äkta höstrusk. Det kändes sådär ganska bra att köra igenom ett Mamma BootCamp pass i det regnet.
Det var definitivt dags för lite nya sköna och bra tossor. Jag använder minilite bil och går väldigt mycket nu. Vilken tur att det fortfarande verkar vara in att gå omkring i lenkkare hela tiden. Mina nya Asics Cumulus 17 måste vara de skönaste jag någonsin haft. Studsar fram på moln. För ett par år sedan gjorde jag ett test i en affär som direkt visade hurdana skor jag skulle ha för min fot. Efter det kommer jag knappast någonsin att kunna byta märke från Asics. Känns så bra att veta och självklart känner jag att de är rätta för mig.
Nike-skorna köpte jag bara för att matcha med Minea. Mjehehe. Not! Men så himmelska i jämförelse med Conversen. Dessutom har ju min fot vuxit en storlek i och med mina graviditeter så behovet av nytt (och bekvämt) är stort.
Liksom ifjol den här tiden är vädret helt ypperligt. Älskar verkligen september och hösten överlag. Och nu är den här.
En skön måndag med minst fem utetimmar ligger bakom oss. Huset har tystnat, mörkret har fallit och ljusen är tända.
