T A I K U R I

En liten Leo (fyra veckor) och en liten W (en och en halv vecka). Den första kompisbilden på dessa små.

Hittills har vi inte varit på så långa utfärder med vår lilla bebis men idag tog vi oss ända till Ingå till Ammi och lilla W. Så fantastiskt att ha små killar i samma ålder. Ja alltså nu är ju Leo dubbelt äldre än W då, men det varar ju inte så länge.

Så ofta jag bara kan promenerar jag efter Minea från dagis. Redan ifjol visade det sig vara dagens allra bästa stund. Promenaden hem från dagis. Då hinner man prata om allt och inget tillsammans. Idag hann vi med en massa prat, butiksbesök, vila (självklart ska det vara lika för storasyster som för lillebror), lek bland löven och postgenomgång. Plötsligt hade denna promenad tagit oss en dryg timme.

Tänka sig att så mycket händer på ett år. Tänk så mini hon var när hon började sin dagiskarriär för ett år sedan. Och tänk att hon ser ut som en skolflicka i år. Men samma, världens sötaste unge.

Om jag igår tyckte att jag var världens supermamma så kan jag säga att jag idag varit motsatsen. Ganska nära botten. Gud vete vad det hände i natt men jag vaknade(?) som en zombie och det redde aldrig upp sig under dagen. Och den här dagen har varit därefter. Ett busfrö. Och en bebis som bara tog ett långt sovpass på eftermiddagen. Däremellan bara vaket. Och så jag, som faktiskt känt mig svimfärdigt trött, totalt utmattad hela dagen.

I förmiddags testade vi detta alternativ på verandan. Ingen hit. Barnet var hungrigt.

Varje gång han lades ner i korgen vaknade han. Ingen sömn i korgen idag.

På eftermiddagen vaknade denna flicka alltför tidigt från vilan. Så vi byggde pikapika om vagnen till duoläge och drog ut på en långpromenad.

Och det var den långpromenaden som gjorde susen för liten bebuli. Så kunde han då äntligen sova ute i tre timmar.

Ingen brådska någonstans. Vi (Minea) lallar åter runt i pyjamas till halva dagen och byter passligt om till vilan ute i vagnen. Jadå, lunchen förlöper lugnt i pyjamas också. Inget att diskutera. En sak jag verkligen märkt under dessa första veckor som tvåbarnsmamma är att det gäller att välja sina strider med storasyster. Inget blir bättre av att jag sitter och ammar på soffan och tjatar på henne om kläderna. Alla gånger är det ingen vits att diskutera om hon åt fyra spenatplättar eller en fjärdedelsplätt bara. Och man kan tänka att strumporna nog hade varit snyggare innanför byxbenen istället för utanpå, men sen igen, hon klädde sig själv, så hon må se ut som Pippi Långstrump.

Och så mitt i denna trötta dimma, inte att förglömma hur tankspridd jag blivit, är det viktigt att komma ihåg att berömma och belöna. Fiiint, fiiiint just så, när hon för en gångs skull rör vackert vid lillebror istället för att riva, picka eller nypa. Sååå vill han att du pratar till honom, när hon en gång pratar med vanlig röst, istället för att skrika rakt i hans öra.

När man har ett (för) ivrigt större syskon i huset är denna babypryl (Newborn set till Tripp trapp stolen) guld. Bebben är på rätt nivå intill den vuxna och samtidigt är det inte lika lätt för den större att hänga över bebben. Dessutom kan alla få matro och till och med föräldrarna kan använda både gaffel och kniv när två händer finns att tillgå.

Bokhögen växer längs dagen. Nu har jag ju riktigt tur som förälder eftersom dottern kommit att älska litteratur. Det är kanske den lättaste sysselsättningen vid amning och när man är trött. Bekanta böcker älskas ju av barnet. Vissa böcker läser hon för mig och andra läser jag för henne. En del läser vi tillsammans i kör. Med samma tonfall och pausering. Och vissa gånger får jag inte alls delta. Det är gånger då hon läser för Leo eller Lilly-dockan.