dannipaalosmaa.com
Att jag vaknade upp darrande av trötthet imorse var ingen nyhet. Det är mer regel än undantag faktiskt. Så är den, den första babytiden, så härlig men ack så slitsam. Men så kickade vi igång den grå måndagen i alla fall och åkte iväg på vårt sedvanliga måndagsprogram till Anni. Nu har vi ju haft en månads paus med måndagsträffarna men nu är vi back on track. Och så fick också jag lite ny energi.
Plötsligt hör jag mig själv fråga syrkki om vi ska köra med godisstrejk fram till jul. Och så får jag ett ja tillbaka. Varifrån kom den idén? Jag kan inte äta choklad alls just nu utan att bebis får magknip. Redan två bitar choklad eller en liten bit chokladkaka får tråkiga följder. Så jag har ätit fruktgodis istället. Och ätit. Och ätit. Och så kände jag att jag inte kan hålla på så. Så nu äter jag då inte godis. Men vi ändrade slutdatumet så att vi har karkkifest till lillajul istället. Syster vill väl inte gå miste om all choklad som december för med sig. Passar mig.
Nu är jag inne på dag tre då. Skåpen är fulla av choklad men som tur inget fruktgodis. Så jag ska väl överleva.
Ni vet. Ett av de där extra projekten med att ha barn på dagis är att märka alla kläder. Själv har jag använt mig av klistermärken med bild och namn som enkelt klistrats på tvättlappar i kläderna. För ett tag sedan fick jag dock ett erbjudande om samarbete med Euroteam.fi. Jag var inte sen att tacka ja eftersom deras tyglappar direkt fick mig att tänka på barndomen där min mamma parkerade sig vid vår sovrumsdörr och sydde namnlappar i våra kläder medan hon väntade på att vi skulle somna, bråkiga som vi systrar var med varandra vid läggdags.
Däremot blev jag lite rädd för att behöva sy eller stryka varje lapp i plaggen. Men så fick jag höra om deras produkt taggit, som är ett sorts knäppe som gör att tyglappen går att fästa vid vilken tvättlapp som helst. Kände direkt att det skulle passa oss. Som ett komplement till de klistermärken vi redan har i användning.
Så testade jag taggit i Mineas nya halsduk som hon fick igår. Knäppte fast lappen i en färdig name-lapp som finns i många av kedjornas plagg nuförtiden. Eftersom knäppet är gjort av hård plast är jag osäker på om jag vill använda dem i mössor. Lite fundersam huruvida de trycker mot huvudet, men i andra plagg använder jag dem gärna.
Min största utmaning vid märkning av barnets kläder har faktiskt varit yllesockor och yllevantar. Klistermärken går sönder när de töjs ut. Inte heller taggit kunde hjälpa mig på den här punkten utan jag måste ta till nål och tråd. Något jag verkligen inte gillar (och resultatet är därefter). Men det jag gillar med tyglapparna är att de faktiskt går att sy fast och att de kommer att hålla, något klistermärken inte kan leva upp till.
I samarbete med euroteam.fi
Tänka sig att jag på något vis fantiserat att denna dag skulle komma mycket senare än den gjorde. Att jag skulle ha en alldeles nyfödd mycket längre denna gång. Men här kom dagen då han blev en månad (även om han försöker lura er med att visa två fingrar upp) gammal, vår lilla lejonunge.
Och om han är en supertyp? Jovars. Han är en lugn, gosig och iakttagande bebis som gillar famnen väldigt mycket. Om man bara kunde leva i någons famn nära hjärtat dygnet runt så skulle nog vår bebis vara världens lyckligaste. Om nätterna kan han dock sova gott i sin moseskorg men morrar och har ljud rätt mycket natten igenom. I regel äter han två gånger per natt. På dagen är det skönt att sova i famnen, ute i vagnen eller i moseskorgen. Under de två (eller kanske tre?) första veckorna grät han två gånger. Nu har han börjat ropa till när han är hungrig, är trött eller har magknip (eller när han har en magknipa som storasyster säger). Han sällskapar gärna när han är vaken. Tittar med stora ögon, ler och har något litet ljud. Han har också det sötaste ljudet när en nysning är på kommande men inte blir av.
Hur har familjen anpassat sig då? Som rätt nyblivna tvåbarnsföräldrar kan jag tycka att tvåbarnschocken som folk talar om inte har landat hos oss. Visst har det varit en omställning men vi har ju väntat på detta hela graviditeten och det känns bara naturligt. Som om det alltid var menat att det skulle vara såhär. För Minea var den första veckan med en lillebror antagligen den lyckligaste i hennes liv. Hon hade någon att rå om, som hon var otroligt stolt över. Sedan kom chocken för henne. Han skulle stanna. Hon skulle inte få föräldrarnas odelade uppmärksamhet längre. Så vecka två till fyra har varit rätt utmanande. Nu känns det som att svartsjukan eller chocken har lagt sig lite. Vill tro på att det blir bättre.
Och även om jag allra helst bara skulle stanna tiden just nu så ser jag framemot nästa månad. Är själv lite ivrig på att läsa texten som produceras här om en månad.
Idag behövde jag vädra mig lite. Inte på det där lekparkssättet, utan på det andra. Så syster och jag packade med Leo och drog till Sello. Och visst fick barnen lite påfyllning av plagg inför den stundande vintern. Leo fick en overall från Polarn o Pyret, och något smått som kunde tänkas vara klädsel på dopfest. Minea fick varm mössa, halsduk och finskor till dopet.
Och som ni vet så ska det vara lite rättvist också. Ibland behöver även de vuxna något. Så Pekka fick en Peaktröja och jag fick pyjamasbyxor. Borde visa bild men har noll. Borde fota mig mer i pyjamasbyxor känner jag. Den där nationalklädseln här hemma om förmiddagarna.
Höstlov för många idag, så även för syster och hennes killar. Så idag har vi firat en riktigt äkta höstlovsdag med en massa tid i naturen. Inledde dagen i Noux. Wow det var kanske lite väl backig runda för vagn och små cyklister men alla skötte sig väl och hejade på varandra.
Ordnade lite spänning för mig vid siestan och lät barnen sova tillsammans på verandan. Det funkade ju finfint.
Avslutade dagen med lövkastning.
Vi tog oss ut hela familjen innan BUU. En av de viktigaste BUU-dagarna när Bärtil står på tur. Minea missade ju en hel del utevistelse med febern på weekenden. Så idag var glädjen stor när hon fick klättra och leka ute i kylan medan hela resten av familjen stod och hejade på.
T A I K U R I 