Den största delen av dagen har jag tillsammans med annan familj varit hemma hos min gammelmoster, som gick bort för ett drygt år sedan. Nu säljs lägenheten och allt ska tömmas. Även om man tagit avsked för länge sedan känns detta som ett nytt avsked, ett avsked där det är dags att gå igenom och säga adjö till ett helt liv, i form av materia och minnen. Ooooj denhär!, minns ni, hörs det runtom i lägenheten.
Min gammelmoster och hennes man hade inga egna barn. De tog in oss med öppna armar till jullov, sportlov och sommarlov. Vi fick veckor på landet. Oförglömliga. Och här och var finns det fortfarande lappar och tackkort. Tack fina herrskapet för ett soligt sportlov på Björkkulla! Önskar Daniela. Kort som åker i soporna. För minnet ligger inte i själva kortet utan precis där inne, djupast i hjärtat. Brev där min mormor och morfar högtidligt bett gammelmoster och hennes man att bli gudföräldrar till dottern, min mamma. Sparas. Också gammalt brev från Mannerheim där det meddelats att släkting stupat i kriget. Sparas. Musikalmanus. Ett sparas, ett i soporna. Så fortsätter det i all oändlighet.
Och vad väljer man egentligen att spara när ett helt liv tar slut?
T A I K U R I 