Allhelgona och halloween

Lördag. Hela familjen samlad och ingen brådis på morgonen. Croissanterna i ugnen och frukost med till och med saft på bordet. På lördagen kan man spräädä lite. Vi fick också titta på den finaste av aftonrodnader medan vi satt där och åt, pratade och bara var tillsammans. Tänk att hela familjen satt tillsammans vid bordet i en dryg halvtimme. SATT. TILLSAMMANS.

Klockan nio gick vi redan ut och började jobba på gården. Ni vet, buskarna som vi gräver upp just nu, alla löv och kvistar. Borta. Det är väl nu man påriktigt borde anlita en trädgårdsplanerare!

Sedan var det gårdstalko i någon timme innan det var dags att göra sig igång.

Till vår allhelgona hör det att gå till svärfars grav. Önskar bara att han hade fått träffa sina barnbarn. Och önskar minst lika mycket att barnen hade fått träffa sin farfar.

Idag var vi också inbjudna på Halloweenfest hos syrkki.

Snyggt gäng vah? Mamma tog bilden och partyt var igång.

De hade verkligen satsat på halloweentemat med pumpor och allt.

Minea trivdes inte länge som spöke så hon ville föga överraskande vara stor fotbollskille resten av festen.

Här ser ni systeris Köpenhamnshopping, brickan, ni förstår. Hjärta.

Vi blev bjudna på middag och efterrätt i äkta halloweenanda. De här spökmarängerna var så söta och spindlarna så fantastiska. Tack!

 

När vi kom hem igen och hade tänt ljusen i alla lyktor fick vi besök av en liten bus eller godis-kille som sannerligen lät lite besviken när jag valde att ge honom godis. Han sa att han inte alls hade fått göra något bus. Men jag ville inte ha mer bus idag. Kände att mina egna barn skött den delen redan. Fniss.

Fredagslunchen

Klämde igen in sushi i två lunchlådor och det blev fredagslunch för Ammi, Minea och mig. Konstaterade snabbt att även ettåringarna åt och njöt. Så småningom får vi nog utöka till tre lunchlådor för att alla ska få så många de vill ha. Minea slog nämligen nytt rekord med att klämma in åtta lax nigirin. Mammas flicka där.

Fullmåne

Fullmåne, jajamen. I vår familj går den aldrig obemärkt förbi. Det märks så tydligt på nattsömnen. Hittills har jag och Minea varit de största mångalningarna. Ni minns väl att den flickan är född under fullmåne. Så det rådde ingen tvekan om att vi två var lika mångalna. Men i natt visade Leo också prov på att han är likadan. Han tog faktiskt priset i natt.

Det var inte så konstigt att han somnade för en förmiddagsvila idag. Den lilla femtonminuters vilan han brukar ta vid nio håller på att falla bort helt. Men nu i och med att klockan ändrade har vi fått ta tillbaka den vissa morgnar. Sedan sover han vid tolv igen och sover ett par timmar i snitt.

Trots en lite trött början fick vi en härlig dag med besök av Malin. Minea klängde sig fast som en apa vid henne hela vistelsen. Tio plus för att Malin var med och hämtade på dagis. Till kvällen tände vi ljus i alla lyktor, tände i takkan och nu ska vi se på serier. Helt i vanlig ordning.

Leo och rutschkanan

Den har fått pausa lite, vår Liikkuri. Ni vet ju att nästan allt har fått pausa hos oss. Det var ut med all inredning och typ kuddar och leksaker på golvet för minsta möjliga skadegörelse under dagens inneminuter. Haha, ni kan skratta lite, men vi har faktiskt fortfarande målartejp på tv-bordets skåpdörrar. Vem orkar pussla alla trettio pussel som rinner ut när den lejonkungen far runt som en tornado genom alla skåp, lådor och ytor.

Så bara för att bli mindre svettig och ”aaaarrgh”ig av det hela har vi plockat bort. Men så lärde killen sig att klättra upp på soffbordet men lärde sig absolut inte att komma ner på något annat sätt än huvudet före bara. Så vi bytte igen. Liikkurin fick flytta ner.

Vi vill ju självklart låta honom klättra när han är inne i den fasen att han ska klättra. Men ibland är det faktiskt skönt med lite vanlig lugn och ro. Och därför har man port till trappan, eller någon form av grejsmojs i vägen som en barriär så att man får göra annat än springa upp och ner hela tiden. Men sägas bör att herremannen oberoende hittar något ställe att klättra på.

Idag var jag ändå redo för lite hardcoreklättring med lilleman så jag ställde Liikkurin mot soffan som rutschkana. Och visst tusan. Under dagen har han klättrat upp och rutschat ned i sammanlagt tre-fyra timmar. Och som han utvecklats under dagens lopp.

Bilderna har jag tagit på förmiddagen. Nu till kvällen går han redan björngång upp och åker ner på mage, men mitt i backen stannar han och sätter sig på rumpa och åker vidare. Inte alls så vårdslöst som jag trodde att det skulle vara. Bara ett prov på hur mycket han faktiskt övat klättring.

Ljus och mörker

Man vill fånga in doften, barnens skratt, solen och bara vara kvar i nuet. Kan helt ärligt säga att det första året (eller egentligen den andra halvan av det första året) som tvåbarnsmamma var den absolut tyngsta tiden i mitt liv hittills. Och nu plötsligt är vi ur det.

I och med det har jag faktiskt fått en ny dröm. Att en dag, när mina barn blir äldre (ja mycket äldre) och inte kommer att behöva mig så mycket mer, kunna hjälpa andra småbarnsföräldrar som har det tungt. För det är inte alls alltid så lätt som det kan verka. Verkligen inte.

Den väggen

Här har vi den. Väggen som inte ska finnas. Tanken är att väggen i och med en köksrenovering skulle fällas och kök och matsal skulle bli ett. Det här skulle göra en riktigt stor skillnad för vår nedre våning. En renovering finns absolut i två-treårsplanen hos oss. Å ena sidan vill vi inte ens skynda med den med tanke på den ålder Leo är i nu och ett år framöver. Hellre ramma in med alla leksaker i redan lite slitet än i punkkanytt. Å andra sidan skulle man inte vilja vänta en dag till.

Men älskar att redan planera och drömma. Det är en stor del av glädjen. Min pinterest svämmar över av härliga kök just nu.