Leo och rutschkanan

Den har fått pausa lite, vår Liikkuri. Ni vet ju att nästan allt har fått pausa hos oss. Det var ut med all inredning och typ kuddar och leksaker på golvet för minsta möjliga skadegörelse under dagens inneminuter. Haha, ni kan skratta lite, men vi har faktiskt fortfarande målartejp på tv-bordets skåpdörrar. Vem orkar pussla alla trettio pussel som rinner ut när den lejonkungen far runt som en tornado genom alla skåp, lådor och ytor.

Så bara för att bli mindre svettig och ”aaaarrgh”ig av det hela har vi plockat bort. Men så lärde killen sig att klättra upp på soffbordet men lärde sig absolut inte att komma ner på något annat sätt än huvudet före bara. Så vi bytte igen. Liikkurin fick flytta ner.

Vi vill ju självklart låta honom klättra när han är inne i den fasen att han ska klättra. Men ibland är det faktiskt skönt med lite vanlig lugn och ro. Och därför har man port till trappan, eller någon form av grejsmojs i vägen som en barriär så att man får göra annat än springa upp och ner hela tiden. Men sägas bör att herremannen oberoende hittar något ställe att klättra på.

Idag var jag ändå redo för lite hardcoreklättring med lilleman så jag ställde Liikkurin mot soffan som rutschkana. Och visst tusan. Under dagen har han klättrat upp och rutschat ned i sammanlagt tre-fyra timmar. Och som han utvecklats under dagens lopp.

Bilderna har jag tagit på förmiddagen. Nu till kvällen går han redan björngång upp och åker ner på mage, men mitt i backen stannar han och sätter sig på rumpa och åker vidare. Inte alls så vårdslöst som jag trodde att det skulle vara. Bara ett prov på hur mycket han faktiskt övat klättring.