T A I K U R I

Ja, när vi inte varit i pulkabacken har tiden gått åt till att förbereda inför morgondagen. Ja, imorgon är det äntligen dags för Leos dop. Väntar med iver på att ha alla samlade här hemma hos oss.

Sannerligen inte den lugnaste miljön att sova i alla dagar. Så utesovarkampanjen fortsätter och är faktiskt riktigt lyckad.

Ett stort gäng cirka tioåringar på väg hem från skolan. Ett himla hallå. En del på cyklar, vissa springer, jagar varandra. Några skrattar. En är rasande arg. Medan jag packar vagn och barn i bilen står jag och avvaktar lite. Det ser inte okej ut. Om det är något man ska vara uppmärksam på så är det dessa arma skämtsamma situationer i stora gäng. Där några, kanske rent utav alla tycker att det är läppä bara. UTOM EN.

Så börjar de cykla vidare. En är fortfarande riktigt arg. Barn faller baklänges in i buskar. Då stegar jag med raska steg och arga lärarminen (obs rynkan mellan ögonen) fram till gänget. Vissa cyklar fort i väg. De som stannar kvar blir totalt extremt defensiva, såklart. Vad gjorde vi? och Vi bara skämtade och hon blev arg. Ja ja. Hur som. Sluta nu genast! Efter en kort diskussion fortsätter de vidare. Antagligen tillsammans och antagligen i samma stil. För en, speciellt en främmande, vuxen kan inte rå på detta ensam. MEN varje gång någon stannar upp och uppmärksammar dem tas ett steg i rätt riktning för barn att lära sig att skilja mellan rätt och fel.

När jag slutligen åker iväg tänker jag igenom detta. Kanske gjorde jag just deras dag lite tråkig? Eller kanske fick någon lite hjälp? Men en sak är säker. Jag hade aldrig kunnat åka därifrån med gott samvete utan att ha gått in i situationen.