T A I K U R I

Där satt jag för två månader sedan på min sjukhussäng med mitt lilla knyte i famnen. Tittade ut på livet som fortsatte utanför fönstret medan mitt totalt hade stannat. Ett nytt liv har sedan dess tagit form. Tvåbarnschocken uteblev. Storasyster välkomnade sin önskade lillebror. Svartsjuka har funnits med från första början. O ja. Det är både föräldrar och lillebror som får törnar men vi jobbar på det.

Och hur Leo har det? Ja. Han är ju fortfarande en mycket snäll och glad liten bebis. Framför allt en nöjd en. Och visst har han vuxit mycket. Nya mått får vi nästa vecka. Nyaste nytt är att han hittat sina händer. När han inte sover eller umgås med oss så har han fullt upp med att studera eller äta på händerna. Han sover riktigt gott i sin vagn på dagen. Men nu har jag märkt att den helst ska vara stilla från början till slut. På natten sover han i sin moseskorg och vaknar ett par, tre gånger för att äta. Lite märkligt är det att han på dagen är totalt beroende av sin napp när han ska sova men nattetid vill han inte ha den.

Och hur har dessa två månader förändrat mig då? Ah, jag är så lycklig över att kunna röra mig normalt. Ta springsteg då det behövs. Promenera raskt och så småningom få min normala kropp tillbaka. Gillade verkligen gravidmagen denna gång. Kände mig riktigt snygg till och med. Men så var det alla krämpor då. De som gjorde livet ganska surt. Eftergranskningen har jag nu över och kroppen har återhämtat sig bra.

Jag funderar på om det är någon skillnad på att vara enbarnsmamma och tvåbarnsmamma. Eventuellt då den galna känslan att det finns ytterligare en person som man ger totalt villkorslös kärlek. En person till som man bär ett stort ansvar för. Och hur konstigt det än låter så känns allt så naturligt. Som om det var meningen att det skulle bli just så här. Att det var just Leo som skulle komma till oss och göra vår familj till fantastic four.

Lillkillen står för alla mustascher i den här familjen. Behövs ej fler.