T A I K U R I

Wohoo! Jag har fått min morsdagspresent några dagar i förväg. En Babyzen YOYO. Det är någon (min man) som just löst resans vagnfunderingar. Nu får YOYO och Bugaboo Bee åka med. Väntar också en ståbräda till Bugaboo vagnarna. Får se om den hinner komma fram innan vi åker.

  

Självklart har vi testat vagnen på alla möjliga sätt redan första dagen. Och jag måste säga att jag från första stund gillat den ännu mer än jag trodde att jag skulle göra. Alltså den är så stadig, liten, har bra sufflett, känns att barnet är skyddat, båda barnen passar bra i den, ljuvlig att fälla ihop och öppna med en hand. Listan med plussen kan göras lång.

Det som ännu känns lite främmande är att inte ha bebis vänd mot sig själv. När vi köpte vår resevagn när Minea var bebis var det just det som avgjorde, att det gick att ha barnet vänt mot sig i Bee. Då stod kampen mellan Bee och Yoyo. Nu är jag så lycklig över att vi har båda.

Mineas kommentar direkt på morgonen var patent. ”Och den här mamma kan man ta in i flygplanet sen.” Självfallet visste hon det. Hon hör ju allt. Och hur hon trivdes. Tror hon satt i den nya vagnen i närmare en timme i morse.

Lovade ju att skriva en fortsättning på följetången med sömnen i huset. Trodde ju faktiskt att jag skulle gå under den där marsdagen. Men den blev en vändpunkt på alla vis. Direkt slutade vi med nattamning och bättre nätter började ta form. Sedan tre veckor tillbaka sover Leo hela natten (jämför med Minea som började sova hela nätter vid 2-2,5 års ålder). Leo hann knappt bli 7 månader innan detta mirakel skedde. Mellan 19 och 5.30 är det i regel tyst i hans rum.

Dagsvilor är dock inte hans gebit. Det har genomgående varit Mineas styrka, som fortfarande sover 1,5h på dagen. Men Leo, hans älskade blå ögon syns nästan hela dagen. Vilorna varar allt mellan tre minuter och tre timmar. Mycket sällsynt med tre timmar dock. 35-40 min (en sömncykel) är det i regel. Men jag tänker att det är det man får ta när ens barn sover på natten. För tänk. Sedan vi flyttade har jag i regel sovit sju ostörda timmar per natt. Det är himmelriket det.

Jag älskar att vara spontan med mitt entourage bara vi håller mat- och sovtiderna konstanta. Är riktigt noga med de där tiderna. Sådär att min man ofta får påpeka att det inte är så på minuten. Nåväl. Vid nio i morse önskade Minea Angry Bösch parken. Så efter ett varför inte åkte vi iväg.

Ni vet, som min farmor säger ”också små kastruller har öron” så började dessa små öron fladdra direkt när hon hon hörde två andra mammor diskutera ”jätski” och ”kahvila”. Så kom hon fram till mig och ville gå på glass efter tre minuter i parken. Det tackade jag inte nej till. Och det var så skönt där på terrassen. Sedan kunde leken fortsätta igen.

Nu sk ni veta att vi har en djurälskande flicka som ändå är rädd för djur. Idag tog vi oss till stallet på Daniela-träff (3x Daniela i vårt gäng). Minea var fastbesluten om att hon inte ville rida på lilla Lihapulla. Men steg för steg fick vi henne upp på ponnyryggen i alla fall.

Först bara titta länge. Sedan sitta på ryggen.

Men sedan också ridning hela varvet runt. Och vilken lycka när hon lyckades övervinna sin rädsla.

Och sedan efter Melinda och Minea var det Leos tur. Och gullevännen alltså. Helt av annan kaliber här. Ville klappa och titta och vara nära ponnyn.

I bilen på väg hem från stallet diskuterade Minea och jag besöket:

Jag: Jag är så stolt över dig för att du vågade rida på Lihapulla.
Minea: Och jag är så stolt över Lihapulla som vågade hoppa över hinder. Och stolt över Melinda och Leo som vågade rida och klappa Lihapulla.