Nu sk ni veta att vi har en djurälskande flicka som ändå är rädd för djur. Idag tog vi oss till stallet på Daniela-träff (3x Daniela i vårt gäng). Minea var fastbesluten om att hon inte ville rida på lilla Lihapulla. Men steg för steg fick vi henne upp på ponnyryggen i alla fall.
Först bara titta länge. Sedan sitta på ryggen.
Men sedan också ridning hela varvet runt. Och vilken lycka när hon lyckades övervinna sin rädsla.
Och sedan efter Melinda och Minea var det Leos tur. Och gullevännen alltså. Helt av annan kaliber här. Ville klappa och titta och vara nära ponnyn.
I bilen på väg hem från stallet diskuterade Minea och jag besöket:
Jag: Jag är så stolt över dig för att du vågade rida på Lihapulla.
Minea: Och jag är så stolt över Lihapulla som vågade hoppa över hinder. Och stolt över Melinda och Leo som vågade rida och klappa Lihapulla.
T A I K U R I 
Härligt när man övervinner sin rädsla! Vare sig man är barn eller vuxen… Själv var jag som medföljande mamma nöjd att jag vågade vara i närheten av hästarna när dottern red :) Man var dessutom tvungen att vara med och sadla och tränsa, det var en utmaning… Efter ett halvår lyckades jag fortfarande få på grejerna på fel sätt…
GillaGilla
Det har du så rätt i! Har själv ridit för ett och ett halvt år sedan första gången. Ingen stallmänniska alls, livrädd för hästar som liten.
GillaGilla