Stor dag med rådgivningsbesök, den första vagnpromenaden och en ordentlig parkstund på tumis för mig och Minea bakom oss. Den sista gången vid mödrarådgivningen för mig nu då (förutom eftergranskningen sedan). Och min hälsovårdare påminde mig om hur mycket jag väntat och väntat på den lille och tänka sig att hela den långa graviditeten nu är över. En graviditet som jag redan glömt. Typ. För inte var det den lättaste tiden i mitt liv på något vis. Kanske rentav en av de tyngsta tider i mitt liv. Men belöningen är så otroligt fin att den långa väntetiden faller i glömska. På alla sätt är den här tiden så unik att man knappt hinner tänka på annat. Allt annat blir liksom mindre viktigt.

Och överst ligger tacksamheten (som jag glömde att nämna i känslornas storm). Varje dag.





