dannipaalosmaa.com
Om man gillar utmaningar så kanske man sysslar med dylika ting en förmiddag. Minea som cyklar allt bättre. Dubbelvagnen för att få dammsugaren hem från posten och allt det där.
På eftermiddagen typ samma system. Men då stöter vi på gänget som bor i huset vi ska flytta till. Cyklar till dem och leker en stund på gården. Visionerar och funderar. Hur ska vi göra stället till vårt? Hur kommer det att kännas om en månad när våra grejer så småningom landar där?
Ja! Mamma är tillbaka från sin semesterresa. Herregud så skönt. Det är något med när någon nära är utomlands alltså. Som om katastroftankarna snurrar i huvudet värre än vanligt. Och sedan när denna landar hemma igen kan man pusta ut för stunden. Som om man blir lite mer hel igen.
Barnen var ju urnöjda. Tänk er Minea när hon för visa för mommo att hon lärt sig cykla medan mommo varit borta. Vilken lycka. Och Leo som sken som solen. Och jag då, urtacksam för att hon är hemma igen (nå och för pistachnötterna, haha).
Minns ni när Leo var fem dagar gammal? Då satte jag ner honom i min mormors gamla tvättkorg och tog några bilder. Då beslöt jag mig för att korgen skulle användas snart igen för liknande bilder. Nåväl. Idag, ett halvt år senare, plockade jag fram korgen igen och placerade honom i den.
Lilla rara lejonkungen.
Idag kom en hemleverans med flyttlådor. Senast igår pratade vi med Pekka om att vi väl kunde packa den första lådan snart. Men båda hade vi kommit till samma slutsats. Att vi använder de grejer vi har i vårt hem. Om vi skulle börja packa något så skulle vi typ behöva rota någonstans långt bak i ett skåp efter något som antagligen redan är nerpackat i en låda. Ännu en skön insikt. Så de där lådorna får nog stå där och vänta ytterligare någon vecka.
PS. Om ni undrar hur det går för fröken och trampcykeln så här en vecka efter att hon börjat så kan jag säga över alla förväntningar. Trodde att detta skede skulle komma till sommaren kanske. Jag laddade jag just upp en snutt på instagram från kvällens cykeltur. Se den här.
3-års granskning på rådgivningen för Minea idag. Hon klarade alla test med glans. Tycker att det är lite roligt att hon går till en finsk hälsovårdare. Och än en gång visade hon att hon klarade allt på finska. Jess. På hemvägen hade vi en mycket lycklig dam. Ser ni hur bra de två trivs i Donkeyn tillsammans. Inte en sekund har jag ångrat att vi köpte syskonvagn, den har varit i riktigt hårt dagligt bruk sedan dag ett.
Min vårfiilis har varit på topp idag också. Converse på fötterna en stund till och med. Och så ut på dagens andra tur. Då fick Minea cykla också, till bibban och tågstationen. Plötsligt bongade hon årets första tussilago. Guuul blomma mamma. (Hon visste vad hon var ute efter, eftersom vi på morgonpromenaden pratade om att tussilago snart kommer upp i soliga branter). Och vi fick backa några steg för att ta en närmare titt.
Vad annat då? Varit hos schwester. Och våndas över mitt onda, blå finger som klämdes mellan spegeldörrarna imorse. Men det är ett litet problem.
Och det var den bramåndagen.
Marsmånad bjuder sannerligen på många födelsedagskalas. Jag minns så väl hur mycket jag tänkte på om Minea skulle komma att få en egen födelsedag eller hur många hon skulle få dela med. Nu fick hon ju en dag som ingen nära släkting delar med henne. Likväl har vi många som är födda precis dagarna före och efter. En av dem är Mineas kompis Liam som hade sitt kalas idag.
Allt med cyklingen handlar om ”stora pojkarna”. Vid varje äldre cyklistbarn stannar hon och kollar noga in hur detta beter sig. Så står hon på tramporna och säger iso poika. Och så plötsligt ska hon cirkla runt runt. Emellanåt ska hon stanna, stiga av och leka i något dike. Mellan varven hålla i med bara en hand. Precis som de stora pojkarna.
Men roligt har vi. Speciellt roligt när hela familjen är ute på dessa turer tillsammans. Kära veckoslut, måste du ta slut?
