Vi tar en dagens

Flaggan i topp idag på Eliels namnsdag. Vår lilla lejonunges andra namn. Det namn som mitt hjärta slår ett extra slag för. Leo är Pekkas absoluta favoritnamn och även jag varmnade för det när förlossningen närmade sig. Nu har jag svårt att tänka mig något annat namn än just Leo Eliel Juhani som det blev. Vi kallar ju faktiskt honom väldigt ofta vid alla tre namn här hemma.

Benen tackar för 17 km promenad idag. Älskar att iPhonen samlar alla mina steg och kilometrar där den hänger med i fickan. Det har varit snabba promenader med liten cyklist till dagis och tillbaka, skön lugn solskenspromenad med namnsdagskillen och en riktigt rask promenad med mamma och schwester efter barnens läggdags. Och hur tidningarna har något med det att göra? Nå, en gång som avslut på en av dessa promenader tog jag in posten. Annars, typ inget. Har inte hunnit öppna dem, eller så.

Härligt vårtecken i trädgården. Krokusarna! Och än en gång fylldes jag med vemod. Dem har jag planterat, jada jada. Hur ska man någonsin kunna släppa detta hem helt?

Och någonstans däremellan, efter middagen, ja, packade vi iväg oss till Leos allergiläkare. Inget alarmerande alls. Verkar vara smutsig luft, damm och pollen som är orsaken till de rödflammiga kinderna. Vi hoppas på det och fortsätter att sköta om dem med nya, mer effektiva krämer.

#instamoment

Min man och jag har lite olika åsikt om #instamoment. Enligt honom är instamoment bara en snabb bild, instant, precis som man hör på instagram att det ska vara. Min känsla för instamoments är en annan. Det är favoritbilder som samlas i långa rader, klungor. Det vackra som fångas. Det är bilder som överförs med WiFi kort från systemkameran till telefonen, blandat med iPhone bilder. Ja, ibland är det också iPhonen som fångar bilder i farten. Ni vet, jag älskar kvaliteten på den relativt nya sexan. Använder filter på typ tre bilder i året.

Men ni märker, det är inte alltid så fruktansvärt instant när det gäller mina instagrambilder. För egentligen vill jag inte instagramma mitt i middagen, mitt i leken, mitt i cykelturen. Och vissa gånger tycks det löna sig att satsa på sitt instamoment. Idag väntade nämligen ett paket med två små randiga gåvor i postlådan från Polarn o. Pyret tack vare att min bild blev vald till Viikon Po.P kuva på instagram här om veckan. Små ting.

Denna grå måndag blev en rätt pigg historia.

Lejonungen 6 månader

Minns ni när Leo var fem dagar gammal? Då satte jag ner honom i min mormors gamla tvättkorg och tog några bilder. Då beslöt jag mig för att korgen skulle användas snart igen för liknande bilder. Nåväl. Idag, ett halvt år senare, plockade jag fram korgen igen och placerade honom i den.

Lilla rara lejonkungen.

Att fotografera månen

Det finns lätta sätt och så finns det svåra. Trodde aldrig att jag skulle få den där månen fångad på bild efter att jag läst den engelska texten (trots att jag lärde mig massor). Men tack vare Annis tips på den lätta texten fick jag månen fångad på ett klick. Inget stativ, ingenting. Bara ett klick med manuella inställningar:  ISO200 f4.0 1/800s. Idag hade jag gärna haft ett häftigt zoomobjektiv. Men jag kör med gamla vanliga Canon 60D med Sigmas 50mm/f.1.4.

Nåja. Nu godnatt!

Bara min tid

Tog en tur till havet för att få vara för mig själv lite. Andas. Självklart plockade jag med kameran och studerade vintern genom linsen.

Och det var många människor i den bitande kylan som var och en sysslade med sitt. En del låg på marken och fotade (jag), en del hoppade i vaken, en del pilkade, en del åkte längdskidor, en del vandrade, en del åkte pulka, en del skrinnade, en del hade fina stunder med sina barn vid stranden och en del kollade in båtar i vinterförvar. Var och en med sitt helt enkelt.

Det knakade verkligen i isen när man kom närmare.

Har under det senaste året verkligen lärt känna mig själv på ett helt nytt sätt. Jag vet verkligen vad som får mig att må bra, vad som får mig att må kasst, vad som gör att jag får huvudvärk och när det blir för mycket för mig. Jag vet också hur jag ska varva ner, hur jag ska komma vidare efter att ha fått dåliga nyheter och vad jag ska göra mera av. Nu låter det här väldigt självcentrerat och det är det. För jag har jobbat hårt på just den här delen. Att lära känna mig själv. Och att våga tycka om mig själv. Genuint! För vem är den person jag ska stå ut med alla dygnets timmar? Jag.