Nytt i vardagsrummet

Nåja nåja. Denna söndag blev inte direkt någon vilodag när vi äntligen tog tag i att byta ut vår tv-bänk. Nu är det passligt i mina ögon igen. Smaken förändras ni vet. Och så vill jag tacka Jonna något otroligt. För utan hennes tips hade vi aldrig skaffat denna tv-bänk där man inte har direkt åtkomst till förstärkare, digibox, WD-box och alla andra underliga boxar med fjärrkontroll.

Nu har vi liksom Jonnas familj en infraröd förlängare. Så nu kan man i lugn och ro komma åt alla apparater med deras egna fjärrkontroller tack vare den lilla svarta saken under teven där (ser ni?) utan att ha skåpdörren öppen. PERFEKT!

En akut längtan

Har idag suttit och plockat en hel del i Mineas rum. Det dök upp allt möjligt, bland annat foton från när hon var nyfödd. Plötligt slogs jag av en akut längtan efter bebis. Där satt jag på golvet med tårar i ögonen och fick till och med babydoften i näsan. Aj, aj, aj dessa gravidhormoner.

Minea på väg hem från BB i mars 2012. Ynka tre dygn gammal vid den tidpunkten.

Vårens Pomp de Lux

Idag hämtade jag ut vårt Pomp de Lux paket på posten. Fick själv ”bara” öppna tre påsar. Resten av plaggen är till några små killar. Men i Mineas påsar fanns riktigt lyckade köp. En jumpsuit, en pyjamas och en simdräkt. Alla lika söta och mjuka. Precis enligt förhoppningarna.

Ett litet nytt liv

Här är beviset nu. En liten som ligger och myser i min mage. Om ett halvt år är den lilla beräknad att födas (16.9.2014).

Jag är faktiskt inte förvånad om ni hela bunten gissat denna nyhet. De senaste två månaderna har jag nämligen knappt levt alls. Det har sannerligen bara handlat om överlevnad på daglig basis. Det sjukliga illamåendet, tröttheten, sömnlösheten och överlevnaden. Men nu börjar jag känna att livet återvänder. Nu mår jag illa bara om kvällarna. Akupunkturarmbanden används inte längre. Och sedan vi såg den lilla på ultraljudet har det hela känts mycket bättre och mycket mer verkligt. Lyckan över att nytt liv formas inom mig. Det är så stort.

Dockan

Den viktigaste saken nu. Dockan. Den ska skötas hela tiden. Man kan knappt göra något utan att dockan är med. Jag får typ gömma henne under mattkanten för att flickan ska glömma henne mellan varven. Men ja, dockan är viktig. Så idag, liksom igår tog vi ut 90-tals dockvagnen ur förrådet och Minea fick ta ut dockan på promenad. Och visst är det mycket bestyr med att ha en liten docka med sig.

Upp med suffletten, ner med suffletten, upp, ner, upp, ner.

”Dockan ser glad ut, mamma.” ”Jo, visst.” ”Dockan höver nappen.” ”Nu dockan ser glad ut.”

Men inte trivs dockan i vagnen hela tiden. Nej, nej. ”Mamma skuffa kärran, Minni bära dockan.”

Och när man då äntligen kommer in från den här promenaden full av med- och motgångar med den lilla dockan så ska dockan kläs av. ”Mamma, kan hjälpa Minni? Dockan kakkat blöjan.” Och så måste hela dockan självfallet under kranen i lekköket. Och såhär fortsätter det hela kvällen lång. ”Dockan hunglig”, självfallet just när Minea själv ska lägga sig. Den unga damen har ganska långt fattat galoppen med hur det är att ha en liten bebis.

Våroverallen

Tack vare gåvokortet till Polarn o. Pyret som Minea fick i födelsedagsgåva gick jag idag in i den affären och köpte önskeoverallen. Det blev ingen kompromiss med något annat märke denna gång. Vågade helt enkelt inte.

Blå eller lila, blå eller lila stod jag där och velade en stund. Men den blå var slut i 104. Så det blev lila. Skönt att någon annan tog beslutet för mig. Ja, mössan och handskarna är från samma ställe.