dannipaalosmaa.com
Det var ju nästan två år sen sist, men igår gick jag på bio. Tillsammas med systeri, mamma och herr S. såg vi En man som heter Ove. Jag älskade(!) boken och jag älskade filmen. Det är så sällan filmen lever upp till de förväntningar och föreställningar man har på basen av boken. Men den här filmen levererade. Skratt, tårar och allt där emellan. Kommer helt säkert att se den igen.
Mycket viktigt att hinna ut medan det är ljust nu när jag missar de ljusa timmarna om vardagarna. Idag tog jag en promenad i det kalla vädret medan barnen sov.
Och till eftermiddagen kom syster med sina två små som också haft vattkoppor samtidigt som Leo nu. De blev alla smittade av hoppe på julafton. Så bra att alla hade det nu. Nå i alla fall så har också de börjat vara ute först igår. Och idag blev det pulkabacke. Kallt men vackert.
Nå nu! Efter en lång innevecka har lilleman fått vara ute idag. Snön har han varit så fascinerad av när han suttit i fönstret och ååhat över den. Och nu var det inte längre något fönster mellan honom och snön. Nu fick han uppleva den.
Pekka byggde snötunnel med de större barnen. Alla tre lika ivriga.
Jag skulle ju bara in i Gigantti för att köpa ett skydd till iPaden. Och helt plötsligt fick jag syn på världens snygghögtalare. Så jag köpte den. Alltså va. Köpte den. Nå nu ska det i alla fall bli bra volym från iPaden och telefonen. Wohoo!
Där satt det lilla barnet i fönstret och kollade ut på pappa som skottade snö för att vi flickor skulle komma hem med bilen efter jobb och dagis. Världens sötaste syn att mötas av efter arbetsdagen och färden hem genom snöstormen.
Varje dag vill han ut. Men ännu är det för tidigt trots att kopporna torkat ut. Vi tar vattkopporna på allvar på grund av följdsjukdomarna som inte är att leka med men nu ser vi ljust på att Leo ska kunna mjuklanda lite i slutet av veckan i alla fall.
Pudersnön som yrt på hela weekenden har gjort landskapet så vackert. Mest har vi ju såklart tittat på det vackra vita genom fönstret. Små utestunder har vi ändå haft. Framom snölek, pulkåkning och skrinning valde Minea att skotta snö. Gamlamofas flicka. Så vi skottade.
Igår lämnade jag vattkoppsstugan och åkte till stan för att fira en nybliven trettioåring. Nu är trettioåringarnas år igång. Kan bli ett och annat kalas under året, inklusive mitt eget.
Vilken start! Vi kan ta det från början. Gårdagen gick som en dröm. Min jobbdag var just så bra som jag minns jobbet som bäst. Leo trivdes på dagis den lilla timme han mjuklandade där och Minea hade haft en fin första dag på dagis.
Ännu klockan 6 imorse hade jag känslan av att denna dag skulle bli minst lika super. Hade tagit Leo bredvid mig en halv timme tidigare och han låg och sov djupt på min arm. Så mysigt. Sedan steg vi upp. Leo hade fått vattkoppor. Mycket väntat men jättetrist med tanke på mjuklandningen. -30 ºC. Bilen startade inte. Inte heller en halv timme senare. Jag mot busshållplatsen och Minea fick stanna hemma idag trots att hon väntat på sin alla första dagisfredag på stora sidan.
Så kom jag till jobbet och resten av dagen blev fin. Också på hemmafronten hade de haft en lyckad dag. Jess.
På hemvägen var det så vackert. Så skönt att jag fick skjuts med en kollega.
Ännu en minikvällspromenad bara för att det var så himla vackert på allén ikväll. Nu veckoslut!
T A I K U R I 