Okej jag ska säga en sak. Jag är trött. Och varje gång någon säger det tänker jag att det hör till. Det får man höra hela tiden. Så är det med små barn liksom. Big deal, alla är vi trötta. Efter att jag läste Katri Manninens text har jag ändrat syn på trötthet faktiskt. Gillar hur hon skriver om trötthet, inte känslan av att det spekuleras kring orsaken till den tragiska händelsen i Rautavaara.
Men att varje gång sömnbrist, sömnlöshet eller trötthet nämns av en person egentligen är ett rop på hjälp. Det stämmer. Tänk bara. En människa skulle aldrig gå omkring och säga att den är trött om det inte vore för att få lite hjälp. Hjälp är ju många saker. Någon som hälsar på och leker med barnen, någon som hämtar mat, någon som tar hand om ditt barn på dagis, någon som lyssnar. Jag har verkligen inte dåligt samvete för att min dotter går på dagis tre gånger i veckan. I första hand för att jag ska orka och först i andra hand för att hon behöver det. Och märker ni något som förenar alla dessa punkter. Denna NÅGON. En mamma, en syster, en svärmor, en väninna, en granne, en hälsovårdare, en dagisvuxen, en bloggläsare. Vem som helst. Att denna någon frågar hur du sover. OM du sover. Om svaret är vagt, frågar denna någon igen.
En människa med sömnbrist mår verkligen inte som vanligt. En sådan människa skakar, kan knappt komma ur sängen för att amma eller byta en blöja mitt i natten, har ont i kroppen, glömmer (också att äta), är svimfärdig. Men om denna människa är jag så håller den människan väldigt god min. Om denna NÅGON som jag beskriver ovan är en tillräckligt nära någon så kan det hända att den trötta människan inte ens pratar med denna någon medan denna är på besök. Bara hummar i sin stilla trötthet. Någon har hämtat mat, guppat bebis och lekt vilda lekar med tvååring innan någon går hem. Igår var denna någon min mamma.
Att jag själv tänkt att glömska beror på amning, att ont i kroppen beror på dålig amningsställning, att svimfärdighet beror på – nej där märker jag ju att förklaringarna tar slut. Det är tröttheten, sömnbristen som ställer till det. Gör att jag inte fungerar normalt just nu. Och därför vill jag rikta ett stort tack till alla som finns i vårt skyddsnätverk. Ett nätverk som gör att vår familj orkar och är en riktigt glad och framför allt lycklig familj (världens bästa) trots vår trötthet och groggighet. Och så kan jag inte annat än att hoppas att alla andra också har ett bra skyddsnät att falla tillbaka på. Det behöver inte vara stort. Det behöver bara vara riktigt hållbart.
T A I K U R I 