Idag är Leo 11 månader gammal. Jag vill berätta lite om världens nöjdaste lilla unge men hur även en sådan nöjd unge ger sina föräldrar och storasyster gråa hår.
Vi har valt att städa undan nästan allt inredningsskoj för att minska vår egen stress, babyproofat ordentligt alltså. Men så finns ju några saker kvar. Inredningsstegen. Den flyger nog säkert snart. Och den tunga spegeln i tamburen, undrar vilken dag han den där ena sekunden man tittar bort kommer att smälla ner den (trots att den är mycket väl upphängd och fastsatt). Och så har vi ju takkan, med grå stenkant. Gissa om killen har gnagat ett vitt område i den. Och gnaga, det är han bra på alltså. Leksakslådan, sängkanten you name it. Och stenar vet ni att han äter som godis. Ger man honom fingermat, då nuddar det knappt läppen. Här är riskakor och majskrokar undantag. Så ni förstår att man har ögonen på honom hela tiden!
Att stiga upp och gå med stöd är favoriter. Och att klättra. Minea flyttar allt högre upp med sina grejer. Och på tal om att vara storasyster. Har ni påriktigt tänkt på detta?
”Din man kommer hem en dag och säger att det ska flytta in en annan kvinna här, men det är ingen fara, hon är härlig och jag kommer att älska er båda lika mycket.”
Att det här är exakt jämförbart med hur det är för ett storasyskon när en litet syskon flyttar in. Och även om jag hört det så har jag inte reflekterat över det så mycket som på den senaste tiden. Hur mycket kärlek vi behöver visa för storasyster. För lätt är det inte alla dagar att ha en lillebror i huset. Inte helt lätt med en storasyster heller, hälsar Leo. Ändå är hon hans stora idol.
Jag har knappt skrivit något om Leos sömn. Men han är nog en motsats till Minea. Minea vaknar fortfarande oftare på natten än Leo. Han sover i regel hela natten (19-06) och på dagen har vi övergått till en ordentlig vila (1,5-2h) och en kort sak på morgonen. Fick ge mig och börja promenera med honom för att han skulle somna. Men det fungerar hur bra som helst.
För ett par veckor sedan har jag också slutat amma. Vilket tydligen var en större lättnad än jag hade trott. Ända sedan han var en vecka gammal har amningen fungerat utan bekymmer, helt i motsats till förra gången. Bara med det stora kruxet att dottern gjort mig illa vid så gott som varje matning hon sett. Det har varit slag, sparkar och annat. Hade inte ens insett hur mycket det tärde på mig. Så visst blev det en påfrestning ändå trots att själva amningen funkade. Leoman som älskar famnen hinner man ändå gosa med under dagen så det var ingen större grej att det tog slut.
Så visst är livet här och nu helgalet men bäst!
T A I K U R I 