dannipaalosmaa.com
Här hade påskägg fyllts med några små saker till barnen. Minea hade av någon orsak önskat ett blått ägg med blå ränder. Jag frågade henne om häxan hade hämtat rätt sorts påskägg i yllesockan? Nej, det skulle bara var blått med blå ränder. Inte sådant som hon fick. Oookej.
Och de mycket bekanta fabergéäggen fylldes igen. De som hon leker med nästan dagligen. Alltså bra häxor, bra häxor, säger jag bara. Och föräldrarna fick Kinderägg. Årets första för min del. Mycket gott!
Det här med påsklov känns som ett skänk från ovan. Hela familjen ledig. FYRA DAGAR! (Värt att ropa ut med versaler.) Vi fortsätter gallra i lådor och skåp trots att vi inte ännu packat en enda låda. Om två veckor får vi nyckeln till huset men vill gärna bo så normalt som möjligt, så länge som möjligt. Mest för att vi inte har något bra ställe att ha flyttlådor på.
Efter allt plockande ett klädbyte och iväg för att fortsätta fira påsk. Idag hos mamma och herr S.
Nu hänger yllesockorna där på rad och vi hoppas att de ska fyllas med påskägg under nattens gång.
Dagen började med en cykeltur och påskpyssel. Eftersom vi inte hade fjädrar eller annat påskigt hemma fick vi freestylea lite med gammalt bröllops-, möhippe-, babyshower- och dopmaterial. Fungerade minst lika bra.
Sedan inledde vi påskfirandet hos pappa och mammu i Lahtis. Små påskhäxor och harar var i farten.
Och bjudningen sedan. Härlig som alltid! Här hade vi en bra början på påsken. Nu kvällning.
Hemmet är klart för påsk. Gula tulpaner i vasen, några påskkort har droppat in, påskgodiset är framplockat, pashan drar sig i kylen, Minea har hämtat hem påskpyssel från dagis och vi är allmänt redo för fyra dagars ledighet tillsammans.
Här ser ni igen världens snyggaste och i särklass godaste påskgodis. Cloettas chokladdragéer.
Sedan en vecka tillbaka har jag lovat Minea att vi ska pyssla en påskkyckling av en hushållspappersrulle. Varje dag har hon frågat och varje dag har det varit något annat. Men idag tog vi oss tiden strax innan kvällsgröten. Och så hon gillar att pyssla den flickan. Bara att plocka fram material och assistera lite så fixar hon det.
Nu blir det Familjen annorlunda på tv. Och kanske lite gott till. Får jag smaka på den ofärdiga pashan redan. Haha.
Glad påsk!
Än en gång märker man hur fort ett år sveper förbi. För jag minns den dagen så jättebra när vi brudar satt tillsammans på kaffe. Dany hade svårt att sitta länge med den stora magen. Alla tecken fanns på att det snart var dags för förlossning. Och visst var det. Nu är lilla fröken redan ett helt år gammal. Idag har vi firat den lilla damen. Hela familjen fick dessutom meta innan det var dags att gå hem. Perfekt sätt att komma in i semesterkänslan, att inleda med kalas.
Där mitt bland tårarna som bara fortsatte att rulla ner för mina kinder efter blogginlägget jag skrev igår, tog vi ett beslut. Att det skulle vara slut på nattamningarna från och med nu. Det rådet fick jag igår på rådgivningen också, så beslutet var lätt. Vi hade väl egentligen tänkt vänta de fyra veckorna till, tills Leo skulle ha ett eget rum i det nya hemmet.
Men vi beslöt att vi kör direkt. Varför vänta? Och det gick bra! Han somnade efter 19 som vanligt. Klockan tre började han vakna men med ett antal (kanske fem) nappinstoppningar mellan klockan tre och sex somnade han varje gång om. Och klockan sex var det morgon som vanligt och morgonmjölk blev det direkt.
Trots att jag inte sovit mycket mer än vanligt kände jag mig så mycket bättre än igår. Mycket tack vare att jag inte suttit där och ammat mitt i natten men ännu mer tack vare att jag skrev blogginlägget igår. Och hela dagen har jag stundvis gråtit. Men nu på ett mer hälsosamt sätt tack vare era fina kommentarer som rullat in i jämn takt under dagen. Ni är fantastiska! Tack!
Idag fyllde jag till och med plåtburken med fröknäcke. Skönt med lite energi!
Förstår ni hur utmattad man är om man vid ett grupprådgivningstillfälle håller på att börja lipa redan vid presentationsrundan? Eller när alla turvis berättar om hur barnen sover. Eller när de frågar om pojkens rödflammiga kinder. Your guess is as good as mine. Och man sväljer gråten.
Jag har inte klagat. Inte högt. Inte offentligt. Den ofrivilliga barnlösheten som också vi led av innan vi fick vårt första barn finns så djupt rotad i mig.
Jag gör vad som helst om jag bara kan få ett barn. Jag kommer aldrig att klaga. Åtminstone inte i onödan. Inte kommer jag att klaga över att mitt barn inte sover, inte äter. Jag kommer definitivt inte klaga över små saker som trötthet. Jag kommer att klara av att sköta mitt barn själv. Alltid. Och aldrig kommer jag att klaga.
Ja. Så har jag verkligen tänkt. Men gråtit i tysthet. För fan. Ingen hade någonsin sagt att det skulle bli lätt att ha barn. Jag menar, redan graviditeten och vägen till ett barn var en prövning. Men så kom den dagen. När Minea blev tre år och Leo närmade sig sex månader. Då smällde den till. TVÅBARNSCHOCKEN. Inte så att oho, här har jag två barn nu ojdå. Utan herregud detta är mer än jag kan hantera. Påriktigt! Så här sitter jag. Totalt förvånad och ledsen över det jag skriver. Jag har skrivit ut det jag känner. Vem hade trott att en människa kunde stressa upp sig så mycket över något som barns sömn. Barns sömn. Ja, vem hade trott det.
Det enda sköna i dagens situation är att det inte är varaktigt. This too shall pass. Nu börjar vägen mot en bättre nattsömn och ännu bättre rutiner.
