Jag har aldrig haft någon som helst beslutsångest. Det har verkligen genomgående varit klara och snabba beslut. Men nu, helt plötsligt. Grande beslutsångest. Och nu har jag fått serverat åt mig att detta bara är ett av alla symtom som kommer med tröttheten. Mammahjärnan. Amningshjärnan. Vad man nu vill kalla det.
Men nu märker jag ju. Jag kan inte köpa något för jag kan inte bestämma mig för vad jag ska ha. Jag menar. Det tog mig tre kvällar av nätsurf att bestämma mig för vilka innetossor Minea skulle få till hösten. På den tredje dagen fick Pekka ta beslutet om tossorna i alla fall. Förra sommaren tog detta mig tio minuter. Så på den nivån.
















