Dagens habegär

1. Moseskorg. Jag undrar hur i hela världen jag inte köpte den när jag var gravid med Minea för jag minns hur mycket jag ville ha en sådan till min bebbe. Det är något med boandet. Men så minns jag den exakta känslan när vi kom hem från bb med barnet. Det spelade ingen roll om trasorna hade stjärnor eller inte, om hennes säng såg vacker ut eller inte. Huvudsaken var hela tiden att allt fungerade. Först någon vecka senare började jag uppskatta vackra ting som förut igen.

2. Bugaboo Donkey. Jamen ja. Kanske inte helt friskt då, men jag längtar väldans mycket efter vagnen. Undrar hur länge det är kvar tills den landar hemma hos oss. Kan det vara två veckor sedan vi beställde nu? Ja, tre kvar då.

3. Små kläder. Har jag nämnt att vi har ett härligt loppis på fb här i vår by? Om en stund ska jag iväg och köpa några små klädesplagg åt vår lilla pyttelilla. Helt perfekt när man får billiga och bra saker och de alltid finns på gångavstånd.

#vår

Idag har krokusarna äntligen tittat fram ordentligt på vår gård. Vi har också inspekterat nya ställen på området. Våra vänner från granngatan har ju flyttat så man behöver promenera lite för att mötas någonstans mitt i. Då kan det vara bra att ha med hela arsenalen, vagn, cykel och båda föräldrarna.

Märker nu att det är dags att dra ner på tempot. Sammandragningar har jag nämligen nu haft varje dag i en dryg vecka. Var nog inte förberedd på att krämporna skulle börja så mycket tidigare denna gång. Idag går jag in i vecka 18 och märker att jag allt oftare tänker på hösten nu. Känns konstigt att man om någon vecka är halvvägs redan.

Den stora skillnaden

Hade min mans arbetsresa kommit en eller två månader tidigare hade jag säkert tackat och sagt adjö. Inte tagit till mig att han skulle vara borta flera dagar. Hade nog bara fortsatt ligga där på soffan och dö. Alltså det skrämmer mig att tänka på saken. Att jag på nästan två månader inte var kapabel att ta hand om mitt eget barn. På grund av en graviditet alltså. Om det har varit något som varit allra värst med graviditetsillamåendet från helvetet så har det varit just det. Att inte kunna finnas till för sin egen dotter.

Men nu, sedan kanske tre veckor tillbaka, lever jag. Och jag kan ta hand om min dotter igen. Och inte bara ta hand om henne, utan verkligen vara en bra mamma, uppfostra, sjunga, leka, sköta, skratta, gråta och vara ute i timmar i rad.  Inte bara en fem minuters promenad och sedan ligga i koma resten av kvällen. DÄR har vi den stora skillnaden.

Och arbetsresan kom så lägligt. För under dessa dagar har jag verkligen fått bevisa för mig själv och för oss alla att jag lever och klarar det här igen.

Bula och ballerinas

Härligt solsken i förmiddags. Så vi öppnade dörren till vår inglasade veranda och satt och njöt en stund i soffan där. ”Kom mysa här mamma”, som Minea uttryckte det. Och där satt vi. För stunden var det ballerinas som fick pryda fötterna (väntar på den riktiga ballerinatiden) och magen som stod ut extra mycket denna morgon.

Det börjar synas

Nu i vecka femton börjar man se magen riktigt ordentligt. Det putar ganska häftigt nu nämligen. Och det roliga är att jag är mycket mer du med kroppens förändringar den här gången. Det där med att allt sväller i sinom tid är helt okej. När jag väntade Minea var jag redan i dessa veckor alldeles gråtfärdig över hur jag såg ut, tills magen blev stor påriktigt. Nu känner jag bara att det är fint att det syns och att kroppen än en gång förändras och sköter sitt jobb.

Mer om mitt mående då? Just nu har nog illamåendet avtagit och jag känner mig riktigt bra på den fronten. Det kan till och med gå ett par timmar mellan mina matstunder och det går an. Tidigare kunde redan 30 minuter vara en pina. Idag lider jag dock av förskräckligt ryggont. Hoppas självklart att det beror på urkass sovställning förra natten och att det inte är något ihållande. Och det roliga är att jag tror mig känna Pyttelitens rörelser där i magen. Var verkligen tvungen att googla lite om det var möjligt, för folk har skrattat bort det när jag sagt det. Men helt tydligt kan man känna rörelser redan nu, också enligt mr. Google, och enligt mig då.

En akut längtan

Har idag suttit och plockat en hel del i Mineas rum. Det dök upp allt möjligt, bland annat foton från när hon var nyfödd. Plötligt slogs jag av en akut längtan efter bebis. Där satt jag på golvet med tårar i ögonen och fick till och med babydoften i näsan. Aj, aj, aj dessa gravidhormoner.

Minea på väg hem från BB i mars 2012. Ynka tre dygn gammal vid den tidpunkten.

Ett litet nytt liv

Här är beviset nu. En liten som ligger och myser i min mage. Om ett halvt år är den lilla beräknad att födas (16.9.2014).

Jag är faktiskt inte förvånad om ni hela bunten gissat denna nyhet. De senaste två månaderna har jag nämligen knappt levt alls. Det har sannerligen bara handlat om överlevnad på daglig basis. Det sjukliga illamåendet, tröttheten, sömnlösheten och överlevnaden. Men nu börjar jag känna att livet återvänder. Nu mår jag illa bara om kvällarna. Akupunkturarmbanden används inte längre. Och sedan vi såg den lilla på ultraljudet har det hela känts mycket bättre och mycket mer verkligt. Lyckan över att nytt liv formas inom mig. Det är så stort.