dannipaalosmaa.com
Jag vill bara dö av allt myselimys jag känner när jag ser den här bilden. Och det tänkte jag också göra när jag tittade på henne där hon sov i bärselen idag. Jag fick lite vibbar av graviditet där. Gick sådär kännspakt bakåtlutad, tassade på lite försiktigt för att inte falla och höll en hand på hennes rygg. Helt som när hon låg i min mage. Nej, nu blev det nog för mycket myyz här. So long.
Jag hade redan bestämt mig. Jag skulle inte testa i onödan längre. Min kropp hade redan alltför många gånger lurat mig. Därför var jag också denna gång fast besluten om att det bara var PMS, som varje gång. Något test skulle inte göras. Punkt.
Men dagarna gick. Irritationen växte, illamåendet växte och brösten ömmade. Men också tidigare hade jag haft dessa krämpor. Sedan kände jag något annat. Det drog till vid naveln flera gånger per dag, ja nästan konstant. Detta hade jag aldrig känt förut.
Sade inget till mannen eftersom våra besvikelser redan varit så många. Men så kom den dagen, den sista juni, då min man åkte iväg på en endagsarbetsresa. Jag hade visst en överbliven sticka hemma och så testade jag i alla fall. Grät redan före eftersom jag visste att det skulle vara negativt och svor över att jag aldrig borde ha satt mig i den situationen igen.
Kontrollstrecket som vanligt. Fan. Men så, ett riktigt svagt litet andra streck också. Aldrig hade det hänt tidigare. Med uppspärrade ögon gjorde jag alla morgonsysslor och åkte sedan i väg för att köpa det dyraste testet på marknaden. Hem kom jag med det. Testade och väntade.
Och där stod det på skärmen. GRAVID. Jag hoppade upp och ner som en tok. Skrattade, grät, hoppade, grät, ropade vaaah? om och om igen. Jag var i himlen.
Det här var nog den mest omtumlande dagen i mitt liv. Med en hemlighet som bara jag gick och bar på. Kunde inte ringa mannen mitt i mötet. Hem skulle han komma till kvällen. Fick meddelande, flyget sent. Ett till, flyget ännu senare. När han sedan dök upp någon gång mitt i natten hade jag en hemlighet att berätta.
Och jag tror att vi skrattade, grät, hoppade, kramades och dog av lycka om och om igen båda två. Minns inte om vi alls sov den natten. Det var för overkligt. Men från första stund hade jag känslan av att det här skulle gå vägen.
Och där. Den dagen, den sista juni för ett år sedan, började den häftigaste resan hittills. Resan med vårt barn.
Här sitter vi och funderar vilket dagens bakverk ska bli för att fira att jag är totalt återställd efter förlossningen och att vågen numera visar mindre än när jag blev gravid. Bäst att fortsätta i samma stil då med andra ord.
Vi tittar på tiodagarsprognosen och P konstaterar att jag nu i en vecka framöver kan leka att jag hänger på Skiathos, men att poolen är stängd på grund av bakterier. Jag tänker, fantastiskt, då börjar vi den här resan med eftergranskning genast första morgonen. Härlighet.
Visst åt jag sushi några gånger under graviditeten också. Mest för att jag älskar det och ogillar masshysterin kring den där listan på vad man inte får äta när man är gravid. Men nog känns det bättre nu när man enligt alla konstens regler får äta det igen.
Så kom den. Räkningen från familjesviten på hotell Jorv. För mig blev det fyra nätter (en i förlossningssalen och tre på avdelningen) och för P tre nätter. Hade nästan trott att räkningen skulle bli större. Men summan för vår semester i Esbo landade på knappa 230 euro.
Oj vad den där heta sommardagen när jag köpte de första babykläderna till Liten i magen känns avlägsen nu. Där ligger hon nu med de där ursköna tusenfotingskläderna på sig och myser och det känns som om vi alltid haft henne hos oss.
T A I K U R I 