Kategori: Fotografering

När Leo inte ens blivit två veckor dog en gammal, fin släkting till oss. Det kändes och känns verkligen som att livet ger och livet tar. Denna vackra höstlördag har gått ut på begravning, sorg, farväl, sång och vackra gemensamma minnen. Tänk att skratt kan klinga så fint vid en minnesstund, när vi kusiner samlades runt ett bord och talade barndomsminnen.

Väl hemma igen var det inte alls så lätt att samla sig för vanliga sysslor så jag krävde att hela familjen skulle gå ut på promenad till vattnet. Det blev en lång promenad och kvällsfiske och allt. Och som ett medvetet val följde kameran med. Det hjälper mig verkligen att se i bilder, att visionera, att se stilla bilder framför allt. När draget skapar ringar på vattnet. När babyn andas nära hjärtat. När de gula löven så småningom faller till marken. Och så fick också jag ro.

Idag tog vi en lång promenad till forsen. Hela vår familj och syster med hennes entourage. Pekka och syster var av den åsikten att hösten är deppig. Speciellt grå dagar som denna. Själv känner jag något helt annat. Som om jag kan andas bättre, se färger, stanna upp, inte ha bråttom med att göra något hela tiden. Hösten ger rum för stilla program, innedagar, långpromenader, tekoppar och mys.

Har velat fram och tillbaka med att föra Leo till babyfotografen. Det var ju ingen fin upplevelse med Minea precis. Vi fick fina bilder såklart, men hon trivdes inte alls med att ligga där utan kläder helt ensam. De bästa bilderna var därmed också de där hela familjen poserade. Så kom den femte dagen för Leo, dagen då Minea också fotograferades. Så jag tänkte att what the heck, här har vi inte bokat någon fotograf. Jag lägger honom i mommos gamla tvättkorg från 50-talet och knäpper några bilder när eftermiddagsljuset ligger på i vardagsrummet.

Jag fick en stund på tumis med Leo. Och som jag anat så trivdes vår kalla bäbis inte naken för sig själv i en korg så jag fick vara ursnabb. Några olika ställningar, några vinklar. Men jag fick mersmak för det här. Inte sista gången han får agera modell. Måste passa på nu medan han är stilla.

Trots värmen har jag en härlig höstkänsla i kroppen. Äppeldoften när Minea susar förbi med cykelkorgen full av äpplen, höstfärgerna på träden och Pekkas trygga röst när han berättar för Minea om ekollonen och deras uppgifter och när hon sitter där med sina stora bruna ögon och lyssnar noga, trots att det redan är den femte eller sjunde gången hon hör samma historia om ekollonen.