Lahtis nästa
Kategori: Barn
Ännu ett sommarmåste
Ett till sommarmåste bockades av ikväll när det var dags för sommarfest på Övidsborg.
Sås & Kopp stod för underhållningen för barn. Här simmar vi tillsammans, eller något.
Brandbilar stod på rad. Melwin var helt upp i galoscherna.
Kafitid i väntan på dragkampen.
Dragkamp. Både Minnis gudfar och hennes farbror var starka. Ungefär här blev den lilla så trött att det var dags att packa oss hemåt. Jag blev tyvärr utan våffla. Pöh. Kanske jag måste fixa till ett privat våffelkalas nu när hon sover gott.
Strand, strand, strand
Vi hängde på stranden ett par timmar på förmiddagen. Minni älskade att doppa tårna i havet och sanden. Nu är terrassbygget i full gång och om ett par timmar blir det sommarfest.
Och därför borde jag ha blivit tandläkare
Efter flera timmar av bara gnäll kan det faktiskt kännas riktigt skönt, rentav terapeutiskt, att gå ut och borra lite. Tror det skulle vara minst lika tillfredsställande att borra i folks tänder. Att hålla upp borren, surra lite och få folk att vara livrädda. Varför valde jag inte tandläkaryrket?
Den svettiga dagen
Extra glass och extra vatten är just vad som behövs idag.
Värre verktyg har äntligen plockats fram. Jess.
Mineas tischa får mig om möjligt att längta ännu mer till just Skiathos. Vem skulle inte vilja vara på bröllopsresa igen? Det är mycket mer min grej än terrassbygge och dagens gnälliga bebis.
Lunchtider
Allt för att få äta lunch i fred. Slutligen stod moroten ändå bara där. Det var ju tillräckligt roligt att få sitta med vid bordet.
Med de där benen
Titta titta. Melwin blev frisk tack vare sin läkarväska.
Men det som egentligen fascinerar mig mest med den här bilden är att kvinnan i bakgrunden åtminstone på sina smala ben och vrister inte ser ut som om hon hade bf om en dryg vecka. Men ni skulle se magen. Man ser typ bebis igenom. Spänt.
Och som jag känner medlidande. För jag har det i allt för färskt minne. De där sista veckorna före förlossningen då jag knappt orkade gå och helst bara låg på soffan. Och där springer den där sprickfärdiga barbamaman efter det där doktorbarnet dagarna i ända. Hur orkar man? Eller ja, man kan väl omöjligen orka. Egentligen.
T A I K U R I 