dannipaalosmaa.com
Ikväll kunde vi ta oss till isen intill. Så superbehändigt att knyta skrinnarna här hemma och sedan skjutsa flickan i vagnen.
I samma veva ser jag att hennes overall, som hon ju visserligen hade hela förra vintern också, är kort. Nu gäller det att hitta någon lösning på det dilemmat rätt fort.
Det var inte så konstigt att det var en övertrött sak som somnade ikväll. Det var många nya intryck denna dag. Dagis efter långt jullov, vänner på besök, skridskopremiär och semlebakning med pappa.
Egentligen är det helt galet hur en liten man kan vara så förtjust i små pipande naturvita leksaker. Men alltså konceptet Sophie la Girafe är väldigt fungerande, åtminstone hos oss. Om ni har bekanta som får små bebisar så är dessa superbra gåvor. Se det som ett tips.
Minns ni de här två killarnas allra första kompisbild, när Leo är en månad och Walter tio dagar? Här. Nu är killarna tre månader och vi behövde få en ny bild.
Den första november, såg det ut såhär.
Och här var dagens hela barnaskara. Härliga små. Och mammorna sen. Love love love. Har ni någongång tänkt på hur avgörande det verkligen är att ha möjligheten att umgås med folk som är i samma livssituation som en själv?
Världens bästa viloställe den där kyliga glasverandan, inglasade terrassen eller vad man nu vill kalla den. Ännu en orsak till att vi har svårt att hitta ett nytt hem med så många goda sidor som det vi har just nu.
Det blev bara kallare och kallare under promenaden. När vi kom hem över bron såg vi den stora och vackra månen och vi kände att vi måste ta vara på den. Så Pekka släpade snabbt ut teleskopet och turvis kollade vi på månen. Mineas första gång. Och alltid lika svinkallt när man sysslar med detta.
Även om jag just vid läggdags fann alla smycken ur Mineas smyckesskrin ihopvirade i varandra (ja, det var väl lite tyst där uppe i hennes rum ett tag) är det så underbart att se när liten vänskap växer fram. Eller stor vänskap hos de små.
Dessa små flickor alltså.
Ja, jag är lite repetitiv när det kommer till snön. Allra mest för att jag älskar att se vår hemgata i vinterskrud. Ni som följt med länge vet att vi gick på husvisning i den värsta snöstormen några dagar innan jul för fyra år sedan. Och det var just precis den dagen, den känslan som uppstod när vi hittade rätt, vårt hem, som kom att sätta normen för det skulle se ut här. Och varje gång jag kurvar in med bilen när det ser ut just så får jag den där samma känslan. Känslan av att hitta hem.
Och ja, fyra år senare skidar hon omkring här, den lilla.
T A I K U R I 