Det är inte så konstigt att jag inte minns så mycket av Leos första år. När jag tittar tillbaka i arkivet från till exempel förra sommaren blir jag förvånad ibland. Har jag varit med om alla dessa fina saker med familjen? Minns så lite. Jag var för trött.
För ett år sedan var känslorna all over the place vilket ledde till två av mina mest känslosamma blogginlägg genom mina bloggår. Läs det första om tvåbarnschocken här och det andra om hur nattamningen i samma veva avslutades här.
Just nu känns det avlägset med tvåbarnschocken. Nu, när jag jobbat en tid, längtar jag verkligen efter att få träffa barnen på eftermiddagen och längtar till veckosluten. Det längtade jag inte till när jag var med dem dygnets alla timmar och veckans alla dagar. Nästan alltid. Det fanns inget att längta till, annat än bort ibland.
Ikväll ännu en av våra korta utfärder till skogen. Oförglömliga sådana.
T A I K U R I 