Ibland dyker de bara upp, katastroftankarna. Inte som när barnen var nyfödda, när det enda jag såg framför mig när jag satt mig i en bil, var hur en långtradare kommer över på min fil och vi alla dör. Nej inte så.
Men till exempel när jag stänger dörren om mig den där halva minuten för att hinna kissa och jag hör hur Leo har klättrat upp på soffan och skrattar sitt busskratt. Och jag tänker nu faller han och bryter nacken och så tänker jag på vad vi gjorde för roligt tillsammans idag. Ja, jag bokade tid till allergitest åt honom och så fixade jag ihop alla papper för ersättningsansökningar till försäkringsbolaget. Det vill säga inget med honom. Han bara rev ut allt ur köksskåpen medan jag gjorde mitt.
Och då är jag ganska redo att leka med honom och vara med honom och skratta med honom när han inte stötte sig och dog medan jag gick på toa.
T A I K U R I 