Okej jag ska säga en sak. Jag är trött. Och varje gång någon säger det tänker jag att det hör till. Det får man höra hela tiden. Så är det med små barn liksom. Big deal, alla är vi trötta. Efter att jag läste Katri Manninens text har jag ändrat syn på trötthet faktiskt. Gillar hur hon skriver om trötthet, inte känslan av att det spekuleras kring orsaken till den tragiska händelsen i Rautavaara.
Men att varje gång sömnbrist, sömnlöshet eller trötthet nämns av en person egentligen är ett rop på hjälp. Det stämmer. Tänk bara. En människa skulle aldrig gå omkring och säga att den är trött om det inte vore för att få lite hjälp. Hjälp är ju många saker. Någon som hälsar på och leker med barnen, någon som hämtar mat, någon som tar hand om ditt barn på dagis, någon som lyssnar. Jag har verkligen inte dåligt samvete för att min dotter går på dagis tre gånger i veckan. I första hand för att jag ska orka och först i andra hand för att hon behöver det. Och märker ni något som förenar alla dessa punkter. Denna NÅGON. En mamma, en syster, en svärmor, en väninna, en granne, en hälsovårdare, en dagisvuxen, en bloggläsare. Vem som helst. Att denna någon frågar hur du sover. OM du sover. Om svaret är vagt, frågar denna någon igen.
En människa med sömnbrist mår verkligen inte som vanligt. En sådan människa skakar, kan knappt komma ur sängen för att amma eller byta en blöja mitt i natten, har ont i kroppen, glömmer (också att äta), är svimfärdig. Men om denna människa är jag så håller den människan väldigt god min. Om denna NÅGON som jag beskriver ovan är en tillräckligt nära någon så kan det hända att den trötta människan inte ens pratar med denna någon medan denna är på besök. Bara hummar i sin stilla trötthet. Någon har hämtat mat, guppat bebis och lekt vilda lekar med tvååring innan någon går hem. Igår var denna någon min mamma.
Att jag själv tänkt att glömska beror på amning, att ont i kroppen beror på dålig amningsställning, att svimfärdighet beror på – nej där märker jag ju att förklaringarna tar slut. Det är tröttheten, sömnbristen som ställer till det. Gör att jag inte fungerar normalt just nu. Och därför vill jag rikta ett stort tack till alla som finns i vårt skyddsnätverk. Ett nätverk som gör att vår familj orkar och är en riktigt glad och framför allt lycklig familj (världens bästa) trots vår trötthet och groggighet. Och så kan jag inte annat än att hoppas att alla andra också har ett bra skyddsnät att falla tillbaka på. Det behöver inte vara stort. Det behöver bara vara riktigt hållbart.
T A I K U R I 
Den där tröttheten! Vare sig man får sova eller inte… Suck. Själv tampas jag med skrik och bråk (trots när den är som värst, känns det som) från tidiga morgon till sena kvällen med undantag för 8 h då jobbet känns som semester + graviditets alla ”under”. Härligt med småbarn. För det är ju det, fast det inte alltid riktigt känns så. Och så ett dåligt samvete att inte ha möjlighet att hjälpa en nära vän mera och oftare, för den där tröttheten den är av ondo. På ett eller annat sätt. Och all hjälp man kan få e guld värt!
GillaGilla
Och en sak till, kämpa! Och ta till vara all vilotid du kan få!
GillaGilla
Tack!
GillaGilla
Ja, jag gillade verkligen jobbet förra läsåret. Som en oas att komma till. Men även den minsta hjälp är viktig. Som att ringa eller visa att man bryr sig, trots att man kanske inte kan göra något annat konkret just då.
GillaGilla
Sen känns det ju som att man inte FÅR vara trött. ”Jaha, du är trött? Har du bara två barn? Tänk på dom som har treeee, fyyyyra..” Alltid finns det ju någon som har ”mer rätt” att vara trött. Alltid får man tusen tips i stället om hur man ska göra för att INTE vara trött. Mammor idag ska ju vara supermammor. Huset rent, ungarna väluppfostrade, man ska alltid orka leka och hitta på saker, snygga kläder och smink ska man ha. Sällan är ju verkligheten sån.
GillaGilla
Ja precis. Jag håller ändå fast vid att man inte kan jämföra så. Folk får väl säga vad de vill. Man får vara trött. Är man trött så är man det. Oberoende om man har tusen barn eller noll. Folk utan barn kan ju vara minst lika utmattade. Det som kanske skiljer det åt är att det finns någon annan att ta hand om hela tiden när man har barn. Hur trött man än är. Huhhu så många måsten egentligen. Men man kan väl försöka skita i dem ;)
GillaGilla
Ja-a, domdär tiderna, det första året är tungt med två små som båda behöver en så mycket. Jag har evigt dåligt samvete över hur jag njöt av första barnet och påriktigt kände mig som ”världens bästa mamma” i två år. Andra barnet fick dom första åren en mamma som var trött och som flera gånger gick över brytningsgränsen. Vad det är att ”bli galen” fattar man först sen samt det evigt dåliga samvetet och att man inte räcker till.
Det som stött mig allra mest har varit mammor med jämnåriga barn, mammor som ärligt pratat med varandra och berättat högt också om dom tunga stunderna. Att man får höra att man inte är ensam och att tillsammans t.o.m kunna skratta åt och skämta om tunga saker.
Kämpa på!
GillaGilla
Just nu känns det verkligen som om jag njuter av bebisen mer än jag gjorde första gången. Jag har inte bråttom med att han ska växa och göra framsteg hela tiden. Jag vill bara njuta av nuet, och gör det verkligen. Ja, väldigt viktigt med stöd från andra som är i samma situation!
GillaGilla
Känner sååå igen mig i vad du skriver. Har också två små i samma åldrar som dina ungefär. Dock varit i tvåbarnsbubblan sedan i maj och senaste månaderna i princip ensam då sambon jobbar mycket och bara varit hemma varannan helg. Och folk verkar verkligen inte förstå hur det är att inte få ordentlig nattsömn. Vad det gör med en och hur det påverkar allt runt omkring. Eller så vill dom inte förstå. Men samtidigt så bara går det. Natt efter natt, dag efter dag. Nu är vår lilla mitt i allt snart 6 månader och jag börjar se ljuset… Kanske bara 6 månader till… Eller 9, om hon tänker vara som sin storasyster. Och skyddsnät, dom är verkligen guld värda!! Hang in there!
GillaGilla
Det är en mycket effektiv tortyrmetod, den där sömnlösheten. Verkligen viktigt med folk som finns där för en.
GillaGilla
Oj så jag känner igen mig! Borde komma över tröskeln och inte vara för ”stolt” för att be om hjälp. Man är ju till ingen nytta om man kör sig helt slut. Kämpa på och hoppas du snart får sova!
GillaGilla
Jag känner att jag inte ens behöver be om hjälp för den kommer flygande. Inte ens så att de känner att de hjälper något. Utan som min mamma sa så ger det henne så mycket att få vara här med sina barnbarn. Det räknas inte som hjälp i hennes ögon, bara som umgänge med sina barnbarn. Känns fint!
GillaGilla
Jag känner också igen mig…båda barnen har sovit extremt dåligt det första året och vaknade ca 10-20 ggr per natt när det var som värst. Nu är den tiden förbi för vår del, barnen är 3,5 och 7,5 år och det är egentligen först nu som jag inser hur otroligt trött jag var under den tiden. När vi var mitt i det var det bara en dag i taget som gällde.
GillaGilla
Ja, man kommer ur det också! När jag väntade Minea sa en kvinna till mig att man inte ska räkna med att man får sova under barnets tre första år. Ja, bara tre år kvar då ;)
GillaGilla
Så bra skrivet, och så sant varje ord. Själv tycker jag den tyngsta tiden för mig var när lillebror var ca 3-5 månader, och storasyster just fyllda 2 år. Då sov vi som allra sämst och jag minns hela den vintern som en tjock, otäck dimma, orsakad av sömnbrist. Folk utan barn eller folk med barn som sover gott kan bara inte fatta hur det känns att vaka med liten bebis, amma bebis, sova fyra-fem hackiga timmar (ibland ännu mindre) och sedan vakna kl sex av pigg tvååring, månader i sträck. Det gör på allvar en människa galen. Och framför allt gör det en nedstämd, ledsen och bitter. Och så gav det åtminstone mig också det dåliga samvetet av att inte njuta av bebistiden med andra barnet lika mycket som med första barnet.
Det lättar ju med tiden när barnen blir lite större, men när man är mitt i det är det just då en klen tröst. Så kämpa på, fint att du har ett stödnätverk som hjälper dig!
GillaGilla
Jag kan tro att vi har svårare tider också på kommande. Det är ju inte så att storasyster sover gott alla nätter heller. Hon vaknar ofta ett par gånger under natten och så har vi den lilla mannen som äter och bajsar och äter och bajsar. Men det lättar till slut!
GillaGilla
Kämpa vännen! Jättefint skrivet om hur jobbigt det känns. Vi hjälper ju gärna, bara vi skulle slippa flunssan alla så vi inte är så båbbiga i lille L:s sällskap. Kramar!
GillaGilla
Tack och tack för prommesällskapet idag! Kram
GillaGilla
Fint skrivet! Bara det att man har sovit en natt dåligt påverkar dagen otroligt mycket och man undrar hur man kommer att orka tills kvällen så kan bara tänka hur det känns att ha sömnbrist i veckor… Vi har en son som sover super bra, så om dagen känns tung med honom någon gång så är det en lättnad att veta att när kl slår 21 så får man ro i 11 timmar. MEN hur orkar dom som inte får sova bra ens under natten?? Hoppas alla skulle ha styrka o mod att be om hjälp i tid. Fint att din mamma ställer upp och hjälper, det betyder otroligt mycket!
GillaGilla
Ja, både mamma, syster och många fina vänner som hälsar på. :) Alltså känslan när kvällen kommer och huset tystnar. Halleluja! :)
GillaGilla
När vi ändå är inne på ämnet sömn… Har ni testat vyssan-lull tassarna ännu? Tänkte vad du har för utlåtande om dem!
GillaGilla
Vi använde ju dem alltså till Minea men nu har vi skruvat av dem eftersom de började låta så underligt. Jag gillar dem men vi har aldrig använt dem sådär regelrätt för att gunga sängen med. De har nog mest bara varit där. Så jag är nog inte rätt person att säga. Tror vi klarar oss lika bra utan.
GillaGilla
Fint och bra skrivet Danni! För det är ju precis så här som det är, för de allra flesta! Alla vågar bara inte erkänna de högt, tyvärr.
Styrkekramar!
GillaGilla
Tack! Ja, jag hoppas att detta får folk att våga be om hjälp och erkänna hur skit det är att vara trött. Man får inte bli ensam!
GillaGilla
En kram till dig! Mycket bra skrivet. Kämpa kämpa, snart lättar nog dimman ska du se!
GillaGilla
Tack! Ja, fortare än man tror är barnen större!
GillaGilla
Jag vet precis vad du menar! Vi har sovit dåligt i ca 4 månader och fastän vardagen går helt bra är det hemskt kort avstånd mellan att allt är ok till total nerbrytning. Man tycker att man har en trevlig dag med barnen och plötsligt händer nånting smått som får en att kännas som att det blir alldeles för mycket och man inte orkar mer. Tio minuter senare kan det kännas helt okej igen. Det är en berg- och dalbana.
GillaGilla
Så är det, humörväxlingar är helt säkert också en del av denna trötthet. Det är lätthänt att gå från glad till arg på en millisekund.
GillaGilla