Kvinnodagen

Den här dagen för ett år sedan. Jag trodde ungefär att jag skulle dö av utmattning i Prisma. Ordnade våffelkalas och trodde jag skulle spricka. Vägrade smida planer inför följande dag, trots att det handlade om roligheter. Jag hade så på känn att vårt barn skulle födas följande dag. Och det gjorde hon.

Och nu är hon här. Sista dagen som nollåring och klättrar upp och ner i soffan, promenerar och vissa gånger småspringer rakt över golvet och är allmänt glad och aktiv. Det sade ju i och för sig alla som undersökte mig redan medan jag var gravid. Att vi ännu skulle få bråttom med att hinna med i detta barns takt. Det fick vi, och är så innerligt tacksamma för det.

Så mysig liten stil när hon klättrar upp och ner i soffan här hemma förresten.