En förlossningsberättelse

Hela torsdagen (8.3.2012) var ganska krävande. Det var lite besök, lite matbutik och lite våffelkalas. När gästerna åkte hem var jag trött. Sammandragningarna började som vanligt till kvällen ungefär klockan 21. Inget konstigt med dem då. Började klocka onda värkar klockan 21.30 och de kom med fem till åtta minuters mellanrum och höll i sig i ungefär två minuter. Jag guppade på pilatesbollen och läste i mamatidningen en artikel om hur man får en lyckad förlossning. Klockan 00 tog jag en varm dusch som inte lindrade värkarna men som ändå kändes skön. När klockan blev 00.40 ringde vi förlossningen en första gång. Vi pratade en stund och så bestämde vi att vi hör av oss innan vi kommer in. Råden vi fick var varm dusch och panadol. Precis samma som då jag ringt dem fem nätter tidigare. Värkarna blev inte tätare men mer intensiva för varje timme och när klockan blev 02.40 stod jag i tamburen fullt påklädd och ringde Jorv för att meddela att vi nu var påväg in.

Vi åkte i väg och såg både fullmåne och norrsken. Det enda jag registrerade av den färden. När vi skrevs in 03.15 var jag tre centimeter öppen. Det kändes jobbigt lite men vi fick ändå en förlossningssal direkt. Där fortsatte jag som tidigare, med värmedynan på ryggen.

När klockan blev sju undersöktes jag och var fem centimeter öppen. Jaha. Det var ingen snabb förlossning vi hade på gång här. Nu fick jag också lustgas. De första tre värkarna med den var väldigt lustiga. Det blev totalt galet, fullt och fyllesnack. Men jag är glad för att jag fortsatte. När jag vande mig, hjälpte den mig när värktopparna kom.

När klockan blev 8.30 höll jag på att dö igen. Då skulle jag få PCB. En bedövning som jag inte har någon aning om den hjälpte eller inte. I det här skedet föddes tre barn samtidigt i andra rum så de hade inte alls tid med oss just då. När läkaren klockan 8.50 bedövade mig viskade hon åt sin studerande att mitt vatten antagligen skulle gå inom tio minuter. Klockan slog 9 och jag blev lite störd på att mitt vatten inte gått. Klockan 9.16 däremot forsade det hela på golvet.

Nu blev värkarna mer intensiva än någonsin och klockan 10 dog jag lite igen. Nu var jag sju centimeter öppen. Då ”diskuterade vi” olika möjligheter med barnmorskan. Det vill säga hon kastade fram alternativ och jag svarade att jag inte vet. Min intuition sade att jag inte skulle ta epidural. Vet inte varför. Vi bestämde att spinal var ett bra alternativ för mig. Till skillnad från epidural får man en engångsdos som inte går att förnya och den håller i sig ungefär två timmar. Barnmorskan talade om att jag öppnat mig ungefär en centimeter per timme och att det kunde vara upp till fyra timmar kvar. Därför ville hon lägga en spinal-kombi, det vill säga att de färdigt skulle lägga i katetern för epidural ifall det behövdes senare. Sagt och gjort. När anestesiläkaren kom in fick han knappt kontakt med mig, men jag gjorde systematiskt som de sade hur helskottas ont jag än hade.

Ett par värkar senare var jag i himmelriket. Både P och jag somnade för en hel timme. Från klockan 11 till klockan 12 smög sig värkarna på intensivare och intensivare och klockan 12 var det dags att trycka på knappen. Jag grät och var redo för den där jäkla epiduralen.

Barnmorskan kom in och undersökte. Jag trodde att jag skulle dö av lättnad när hon uttalade orden ”Tämä vauva on valmis syntymään, hiukset näkyy.” (Det här barnet är redo att födas, håret syns.) Ingen epidural skulle det bli utan här skulle vi föda barn.

Snart därefter blev det dags för P att trycka på knappen igen. Pipet i korridoren, ett, två, tre, fyra, fem gånger. Det är många gånger när man tror att ens barn kommer att födas innan barnmorskan hinner in. Vad som fick honom att trycka på knappen? Det var nog när jag sade ”Antingen skiter jag ner mig eller så ska det här barnet födas.”

Hon kom in och krystningsskedet började 12.25. Jag jobbade hårdare än någonsin tidigare. Målmedvetet och bra. En stund senare var huvudet ute. Mörkt hår, härligt. Sedan resten och klockan 12.36 fredagen den 9.3. var hela flickan ute. Hon sade inget först men barnmorskan lockade ett par sekunder och där var det, det efterlängtade första skriket från vår bebis. Hon lyftes upp på bröstet och lyckan var total. Ut med moderkakan och några hårda tryck på magen för att få ut allt extra.

Två och en halv timme fick vi sedan hänga i förlossningssalen med en första amning, dusch, vägning och mätning och så lite mat på det. Klockan 15 var vi uppe på avdelningen och fick flytta in i vårt familjerum.

Och i och med fredagen den 9.3.2012 började ett helt nytt liv för oss. Ett liv som vi gått och väntat på, ett liv som aldrig kommer att återgå till det vi hade tidigare, ett liv som är finare än allt annat. Vårt liv.

9 reaktioner till “En förlossningsberättelse

  1. Fin förlossningsberättelse,kan tänka mig barnmorskans kommentar sitter i för livet ”Tämä vauva on valmis syntymään osv.”

    Gilla

  2. Antar att det delvis har att göra med mitt pregnanta tillstånd men jag kan inte läsa ens det första stycket före jag storbölar mig igenom resten av texten.
    Det är stort det här med förlossning. För att inte nämna barn.

    Gilla

    1. Ja, det är spännande det där med pregnant tillstånd. Gråten kommer ju när som helst. Jag kan inte säga att den där gråten kommer mindre lätt nu när man är nybliven mamma. Också nu kan humöret vara ganska upp och ner. Älska hormonerna!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s