dannipaalosmaa.com
Det trodde man väl inte. Att den där idén man satt och vrålskrattade åt framför Solsidan för några veckor sedan skulle bli sann och en riktig bok skulle komma ut. Nå, på något vänster kan ni tänka er att den följde med mig hem igår. Absolut inte på Minnis nivå mer. Men mycket underhållande för alla vuxna som hittills bläddrat i den. Och eftersom jag försöker hålla mig till att bara köpa nödvändigheter, så kan ni ju räkna med att denna är en mycket viktig bok. Ja.
Mycket bra stämning på Salutorget i går kväll. Härligt att få sitta ner med sina vänner och prata bort en hel kväll. Kul förresten att jag på vägen stötte på den här fina familjen och hann växla några ord.
Jag hade nog aldrig insett att man verkligen inte har någon tid för sig själv mera. Att det är vi. Inte bara jag. Och när man någongång är ensam, så som nu, är det så unikt och udda att man inte ens förstår att ta vara på stunden.
Men idag har jag ändå satsat på min lilla egentid. Tagit en uppfriskande promenad längs stranden. Haft med mig min kamera och njutit. Inte ens tyckt att det var dödskallt, utan faktiskt helt okej i solen.
Och så är det ju fredag. Och jag har för en gångs skull fredagsplaner. Brukar inte satsa på det så ofta eftersom tröttheten efter fem vardagar brukar vara rätt stor. Men idag satsar jag stort och ska iväg på middag med vännerna.
Vi talar diibadaaba med Pekka här och så säger jag något i stil med ”nå vad tror du då….” (direkt riktat till Pekka) och lilla fröken fräken inflikar ”Ingen aaaaaning pappa”. Och vi håller på att fnissa ihjäl oss hela familjen. Och så säger hon det tolv gånger till. Så lillgammalt och lustigt på något vis.
Ja, flickan växer ju och jag fortsätter att fylla på den lilla garderoben med passliga och lite för stora plagg mellan varven. Gillar det här med rea-på-rea som är på gång just nu. Då kan man satsa på något normalprissatt också.
Kavajen skulle jag gärna ha i min storlek själv, ja. Och precis som jag gissade skulle Liten komma att gilla tröjan med katter något enormt. Hunden var också häftig förstås.
Efter den livsviktiga kramen när pappan kommer hem från jobbet, rotar Liten direkt i hans väska och hittar blocket och kulspetspennan. Och brevskrivningen är igång igen.
Vad det händer mycket på bara ett år. I dag för ett år sedan tog Liten sina allra första steg. Jag minns det som igår och samtidigt känns det som flera år sedan. Så mycket har ju hänt sedan dess.
Det har ju inte direkt blivit mindre spring i benen sedan dess. Bilden tagen i ”trico” för en dryg vecka sedan.
