Kategori: Barn

Förstår ni hur utmattad man är om man vid ett grupprådgivningstillfälle håller på att börja lipa redan vid presentationsrundan? Eller när alla turvis berättar om hur barnen sover. Eller när de frågar om pojkens rödflammiga kinder. Your guess is as good as mine. Och man sväljer gråten.

Jag har inte klagat. Inte högt. Inte offentligt. Den ofrivilliga barnlösheten som också vi led av innan vi fick vårt första barn finns så djupt rotad i mig.

Jag gör vad som helst om jag bara kan få ett barn. Jag kommer aldrig att klaga. Åtminstone inte i onödan. Inte kommer jag att klaga över att mitt barn inte sover, inte äter. Jag kommer definitivt inte klaga över små saker som trötthet. Jag kommer att klara av att sköta mitt barn själv. Alltid. Och aldrig kommer jag att klaga.

Ja. Så har jag verkligen tänkt. Men gråtit i tysthet. För fan. Ingen hade någonsin sagt att det skulle bli lätt att ha barn. Jag menar, redan graviditeten och vägen till ett barn var en prövning. Men så kom den dagen. När Minea blev tre år och Leo närmade sig sex månader. Då smällde den till. TVÅBARNSCHOCKEN. Inte så att oho, här har jag två barn nu ojdå. Utan herregud detta är mer än jag kan hantera. Påriktigt! Så här sitter jag. Totalt förvånad och ledsen över det jag skriver. Jag har skrivit ut det jag känner. Vem hade trott att en människa kunde stressa upp sig så mycket över något som barns sömn. Barns sömn. Ja, vem hade trott det.

Det enda sköna i dagens situation är att det inte är varaktigt. This too shall pass. Nu börjar vägen mot en bättre nattsömn och ännu bättre rutiner.

Kolla bara! Nu har nya chassit till vår Bugaboo Donkey kommit. Vår vagn har tråkigt nog varit en riktigt knarrig historia de senaste två månaderna. Folk har liksom vridit sina huvuden när vi gått förbi. Inte sådär ”Wow snygg vagn” utan mer ”vilket jäkla ljud deras vagn för”. Fniss.

Nåväl. Nu när jag monterat om allt och putsat upp däcken och allt känns den verkligen som en helt ny vagn. Och kan ni förstå. När man är så trött som jag är så tål man inga ljud. Jag vill ju gå runt med öronproppar dagarna i ända. Det gör jag ju inte. Men varje störande ljud som går att eliminera ska elimineras. Så ni kan förstå att det kommer att bli skööönt utan detta knäpp och knarr i vagnen. Halleluja.

Vilken nostalgi! Sykort. Älskade dem som barn och idag visade det sig att Minea också gillar dem mycket. Perfekt takatalviprogram hej.

Det jag är speciellt förtjust i att dokumentera som långa listor är dessa uttryck som bara kommer ur flickan. Hon ville absolut hålla sin några kilogram lättare lillebror i famnen. Och när jag sätter honom där utbrister hon: ”Vad är det här för en köttbulle då.”

Köttbullen hade dock lite bråttom vidare. Han ska inte luta kan ni förstå.

Och du milde så den lilla ser ut att ha vuxit. Imorgon har vi rådgivning så vi får se vad vågen och måttbandet visar. Vardagens små tippningstävlingar dessa kvällar innan rådgivningen alltså.