De första två dagarna på dagis var rätt jobbiga för Minea. Och för mig också såklart. Min åsikt är att barn ska reagera på nya saker, så jag var inte alls förvånad. Skulle ha varit mer förvånad om hon bara sprungit glatt i från mig och självsäkert vinkat adjö.
Men oj vad det kändes bra idag när det gått en dryg vecka sedan dessa första tunga dagar och hon inte snyftade till en enda liten gång utan verkligen bara vinkade och sade hejååå när jag kramade henne hårt, sade att jag älskade henne, önskade henne en bra dag, försäkrade henne om att jag kommer på eftermiddagen och slutligen sade hejdå.
Det var ett fint litet ögonblick i vår korta dagishistoria.












