dannipaalosmaa.com
Starkt inspirerade av Muminavsnittet med bubblorna (Litens favoritavsnitt) gick vi ut i solnedgången för att blåsa såpbubblor. Mycket kul att se på när bubblorna fryser under sin färd.
Och efter en god stund av detta var det enda rätta att gå in och få i sig varm kakao och kex.
Det trodde man väl inte. Att den där idén man satt och vrålskrattade åt framför Solsidan för några veckor sedan skulle bli sann och en riktig bok skulle komma ut. Nå, på något vänster kan ni tänka er att den följde med mig hem igår. Absolut inte på Minnis nivå mer. Men mycket underhållande för alla vuxna som hittills bläddrat i den. Och eftersom jag försöker hålla mig till att bara köpa nödvändigheter, så kan ni ju räkna med att denna är en mycket viktig bok. Ja.
Vi talar diibadaaba med Pekka här och så säger jag något i stil med ”nå vad tror du då….” (direkt riktat till Pekka) och lilla fröken fräken inflikar ”Ingen aaaaaning pappa”. Och vi håller på att fnissa ihjäl oss hela familjen. Och så säger hon det tolv gånger till. Så lillgammalt och lustigt på något vis.
Ja, flickan växer ju och jag fortsätter att fylla på den lilla garderoben med passliga och lite för stora plagg mellan varven. Gillar det här med rea-på-rea som är på gång just nu. Då kan man satsa på något normalprissatt också.
Kavajen skulle jag gärna ha i min storlek själv, ja. Och precis som jag gissade skulle Liten komma att gilla tröjan med katter något enormt. Hunden var också häftig förstås.
Efter den livsviktiga kramen när pappan kommer hem från jobbet, rotar Liten direkt i hans väska och hittar blocket och kulspetspennan. Och brevskrivningen är igång igen.
Vad det händer mycket på bara ett år. I dag för ett år sedan tog Liten sina allra första steg. Jag minns det som igår och samtidigt känns det som flera år sedan. Så mycket har ju hänt sedan dess.
Det har ju inte direkt blivit mindre spring i benen sedan dess. Bilden tagen i ”trico” för en dryg vecka sedan.
Värsta solbrillevädret idag. Även om jag håller på att gå åt i kylan (nej, jag vet, man kan inte få allt i januari). Har vistats ute och allt. Och klarat arbetsveckans första dag med glans. Små drömmar om semestrar fortsätter att infinna sig i huvudet i tid och otid. Men det får vi leva med.
T A I K U R I 