Kategori: Barn

Idag har krokusarna äntligen tittat fram ordentligt på vår gård. Vi har också inspekterat nya ställen på området. Våra vänner från granngatan har ju flyttat så man behöver promenera lite för att mötas någonstans mitt i. Då kan det vara bra att ha med hela arsenalen, vagn, cykel och båda föräldrarna.

Märker nu att det är dags att dra ner på tempot. Sammandragningar har jag nämligen nu haft varje dag i en dryg vecka. Var nog inte förberedd på att krämporna skulle börja så mycket tidigare denna gång. Idag går jag in i vecka 18 och märker att jag allt oftare tänker på hösten nu. Känns konstigt att man om någon vecka är halvvägs redan.

Hade min mans arbetsresa kommit en eller två månader tidigare hade jag säkert tackat och sagt adjö. Inte tagit till mig att han skulle vara borta flera dagar. Hade nog bara fortsatt ligga där på soffan och dö. Alltså det skrämmer mig att tänka på saken. Att jag på nästan två månader inte var kapabel att ta hand om mitt eget barn. På grund av en graviditet alltså. Om det har varit något som varit allra värst med graviditetsillamåendet från helvetet så har det varit just det. Att inte kunna finnas till för sin egen dotter.

Men nu, sedan kanske tre veckor tillbaka, lever jag. Och jag kan ta hand om min dotter igen. Och inte bara ta hand om henne, utan verkligen vara en bra mamma, uppfostra, sjunga, leka, sköta, skratta, gråta och vara ute i timmar i rad.  Inte bara en fem minuters promenad och sedan ligga i koma resten av kvällen. DÄR har vi den stora skillnaden.

Och arbetsresan kom så lägligt. För under dessa dagar har jag verkligen fått bevisa för mig själv och för oss alla att jag lever och klarar det här igen.

Härligt solsken i förmiddags. Så vi öppnade dörren till vår inglasade veranda och satt och njöt en stund i soffan där. ”Kom mysa här mamma”, som Minea uttryckte det. Och där satt vi. För stunden var det ballerinas som fick pryda fötterna (väntar på den riktiga ballerinatiden) och magen som stod ut extra mycket denna morgon.