Så fick vi den största och frodigaste julgran i vår granhistoria. Vi tog in den, pyntade den med all kärlek och omsorg. Så vattnade vi den. Jag drog till i granmattan för att flytta den närmare väggen. Och så hände det som inte får hända. Hela granen välte. Några pynt gick sönder och lillebror stod såklart bredvid och blev lite skärrad såklart. Och vem skulle inte bli helt jäkla besviken när allt jobb man just gjort försvinner. Men inte en tår, bara cirka tusen frågor om varför den föll.
Efter uppstädning av barr i en stor vattenpöl på parketten fick granen ligga i tamburen en stund. Pekka var helt redo att kasta ut hela trädet. Då skulle nog dansa ut julen ha fått en helt ny betydelse.
Vi studerade granen och kom fram till att stammen var sned och kapade kallt (eller ganska mycket tog det i hjärtat) av 30 centimeter. Och så hade vi en lite mindre gran. Vacker och frodig ändå.
Imorse före dagis och förskola fick barnen pynta lite igen och de verkade glada över att vi hade räddat granen. Det kanske inte var någon större självklarhet när de somnade igår kväll. Imorse sa nämligen Minea att hon hörde hur vi sågade inne (stämmer!) i tamburen (stämmer!) och hon trodde att vi sågade från toppen och undrade hur granen skulle se ut idag.
Och idag berättade Leo för en kompis mamma på dagisgården om hur granen fallit och så kom det där skrämmande orden. ”Gissa vad min mamma sa då!”. Och jag varnade henne att nu kan det komma lite vad som helst för jag visste att det kanske kom en svordom eller tre. Men han sa glatt ”Hon ropade ‘Papppaaa kom och hjälpa’. Svordomen kom väl först när jag såg hur golvet simmade.
Och ikväll har vi försökt att bara njuta av att vi har en gran som står på sin plats som vilken vanlig gran som helst och sprider julstämning i hela hemmet. All good!
T A I K U R I 