Reaktioner på jobbstarten

Det har varit stora reaktioner här hemma på att jag börjat jobba. Det märks så tydligt i mammighet. Tycker inte att vi tidigare haft tydliga perioder av att bara mamma eller bara pappa dugit. Nu får jag inte gå in i ett annat rum utan att den lilla blir helt utom sig och ropar määmmäää. På två år har jag inte lämnat en gråtande flicka på dagis. Men igår hände det. Hon klängde fast vid mig och ville absolut inte släppa taget. Efter en lång stund släppte vi taget och mämmäää ekade i öronen långt över halva arbetsvägen.

Det är helt klart att det är en stor förändring på gång. En förändring som jag var väl medveten om att skulle kännas för hela familjen. Jag vet att all min tid tillsammans med barnen går åt till att jag sitter eller ligger på golvet och barnen får gnälla mämmä mämmä och bara klättra upp och ner i min famn, på mitt ansikte, riva i byxbenen, kramas och morra. Under vår gemensamma tid ska alla barnens känslor ut, på ett eller annat sätt.

Älskar hon mig ännu fastän hon lämnar bort mig varje dag? Är det säkert att hon alltid finns här för mig? Kommer hon tillbaka varje gång hon kramar mig, säger att hon älskar mig, att jag ska ha en bra dag, att vi ses på eftermiddagen och vinkar hejdå?

För att man ska hinna torka sitt eget hår på morgonen får barnen ha lite frissa de också. Självfallet med ett välbekant ord ekande.