Just idag får jag känslan av att jag vill stanna hemma med barnen hur länge som helst. Inte för att dagen varit speciell på någotvis. Samma ruljans som varje dag. Men på någotvis känns det vemodigt nu. Bebisåret börjar lida mot sitt slut och jag har några ynkliga månader kvar av hemmalivet. Visst längtar jag till jobbet ibland. Men känslan av att det är mer definitivt nu än förra gången jag började jobba efter min mammaledighet gör att det känns annorlunda.
Och när jag nu har dessa tacksamhetstankar starkt i huvudet njuter jag så av de här två när de busar på här hemma. Men att det skulle ta ett dimmigt år för mig att komma till den här punkten, där jag ärligt njuter av vardagen med två barn. Det hade jag aldrig anat.
T A I K U R I 