Först nu inser jag. Hur mycket det tär på en mamma att inte ha möjlighet att få vara på tumis med sitt barn tillräckligt mycket. Jag kunde lätt räkna de gånger Minea och jag gjort något roligt på tumis under de snart elva månader som Leo funnits. Och att vi gjorde såå mycket på tumis före det. När jag idag var med henne på stranden och vi pratade och inte hade någon annan att rå om än varandra så märkte jag hur mycket jag saknat henne. Saknat det starka hon & jag som vi haft.
Gjorde samma insikt i veckan då Wilmer och jag var på tumis på läger några dagar. Det var så skönt att vara bara vi två – att få prata i lugn och ro, göra saker tillsammans han och jag. Där var ingen som gjorde anspråk på vare sig min eller hans uppmärksamhet, ingen annan som gjorde att ”nivån” måste anpassa till någon annan än Wilmer, ingen han behövde ta hänsyn till och inte heller vara stor inför. Och lika fantastiskt och skönt hade det varit på hemmafronten för pappan och Wiggo.
Att ha kunnat ge ett syskon till sitt barn är fantastiskt, men lite oftare tumistid tillsammans med barnen skulle verkligen vara nyttigt för alla. (hehe, som om man inte ren hade tillräckligt med oförverkligad egentid, familjetid, tumistid med mannen, kompistid osv… )
GillaGilla
Känner helt lika :)
GillaGilla
Lämna ett svar