Jag vet inte riktigt vad jag kan säga förutom måndag, just nu. Det här nya livet vi har tar verkligen musten ur en vissa dagar. Att ge hundra procent på jobbet och hundra hemma och sedan känna sig som en överkörd liten myra när kvällen kommer. Varför ger man då hundra procent när man innerst inne vet att åttio skulle räcka? You tell me.
T A I K U R I 
Så sant! Då jag var på jobbet en sväng (halv termin) mellan barnen tror jag nog jag fick det bekräftat för mig att då jag sen i framtiden börjar jobba igen och ska kombiinera (fler)barn och jobb kommer att ansöka om partiell vårdledighet så att det iaf finns lite större sannolikhet att orka satsa 100 både hemma och på jobbet!
GillaGilla
Ja det gäller nog att ta vara på sina krafter så att man orkar. Jag borde däremot lära mig att satsa lite mindre. Kraven är lite väl höga på både jobb- och hemmafronten.
GillaGilla
Absolut! Fast jag tror nog att det är lite så också för mig med det där satsandet och vad man kräver av sig själv..! Jag bara insåg att jag tror att jag själv kanske med evnetull paretiell vårdledighet som hjälp kanske kunde klara av att i alla fall tidsmässigt bättre få i hop vardagspusslet och kanske på så sätt känna att jag både orkar och vill med både jobb och barn, utan att något blir lidande, eftersom jag verkligen gärna också känner att jag vill satsa.. Äh, blev kanske bara ännu mer diffust det här? ;)
GillaGilla
Nej inte alls. Man vill ju faktiskt hinna med allt :)
GillaGilla
Hohoijaa jag är redan nu rädd över hur man ska hinna med allt sedan när den ”riktiga” vardagen kör igång i januari. Tur att det blir en mjuklandning för vår familj, jag far på jobb i oktober och 3jorn blir ännu hemma.
Men kan du inte i något skede blogga lite om dagisstarten? Sen när du har tid. Hur fungerar det och hur har det gått för er? Jag är så himla nyfiken. :) Men hoppas allt gått bra!
GillaGilla
Nej, inte alls meningen att skrämmas faktiskt. För jag menar, dagar hemma med barn kan vara minst lika tunga som denna nya vardag. Det är väl bara hjärnan som används på ett lite nytt sätt ;) Låter bra med en mjuklandning. Det behöver nog hjärnan efter en lång hemmavistelse. Jag ska försöka blogga lite om dagisstarten sedan när jag har en lite större helhet. Det har gått rätt bra hittills nog.
GillaGilla
Nu vet jag så klart inte hur du har det på jobbet, men du kommer säkert snart att komma in i en rutin där du vet hur mycket energi det är värt att ge jobbet. Ju mer erfarenhet man har desto bättre vet man när det lönar sig att sätta stop. Anne Hietanen skrev för nåt år sen ett underbart blogginlägg om hur hon med nästan allt vet att hon kan göra bättre och ge mera men att hon kommit fram till att det inte är värt det i det långa loppet.
GillaGilla
Jag lärde ju mig så himla bra när jag var gravid med Minea för då sa kroppen direkt stopp när jag gick över den där 80 procents gränsen. Så småningom kommer jag säkert att hitta den balansen igen :)
GillaGilla
Och det lustiga är att då man släpper på kraven och tillåter sig själv att göra lite mindre bra i från sig blir ofta slutresultatet till och med bättre. :)
GillaGilla
Ofta är det ju så. Ger ju en liten kick också när man ser att det blev lika bra med lite mindre insats :)
GillaGilla
Där hemma ger man så mycket man orkar/vill/kan, men jag anser nog att man på jobbet ska ge allt man kan. Är det inte lite märkligt att vara på jobb och om man inte ids göra så bra ifrån sig som man kan arbetsmässigt eller åtminstone lite märkligt att förvänta sig full lön för arbete man gör med exempelvis bara 80 procentig insats? Om jag vore förman, skulle jag inte vilja veta att anställda inte ids ge 100% på jobbet.
GillaGilla
Du kanske vill att jag ska förklara mig? Om jag lägger ner hundra procent på jobbet så innebär det alla mina vakna timmar. Att jag lägger ner hela min själ i alla mina elever. Det är hundra procent. Så är det att vara lärare. Man kan jobba hur mycket som helst egentligen. Inte bara den tid man är på jobbet. Medan jag är på jobbet ger jag självklart hundra procent. Statistiken visar också att det är en stor procent speciallärare som blir utbrända och jag försöker måna om att jag inte ska hamna där.
GillaGilla
Nej, jag förväntade mig ingen förklaring. Vi tänkte kanske lite olika. Med mitt 100% på jobbet menar jag att man ger 100% hela sin veckoarbetstid, den arbetstid som man har enligt kollektivavtalet. Jag antar att ni lärare också har en fastställd veckoarbetstid enligt ert kollektivavtal. Sen ger man om man orkar/vill/kan 100% när man är hemma, d.v.s. så att man är helt närvarande och aktiv när man är hemma och vaken. Tar man jobbet hem och jobbar på kvällen ger man ju givetvis inte hundra hemma, däremot mer än hundra för jobbet.
GillaGilla
Lärare har en viss undervisningsskyldighet och utöver de timmar gör man resten av arbetet som tillhör läraryrket. Och jag håller fast vid att man ska måna om sina ork.
GillaGilla
En hälsning från en lärarkollega (inte special, men i alla fall).
1. Fortsätt måna om din ork! Ork är inte en gränslös resurs som kan hanteras vårdlöst. Ingen kommer att tacka dig om du tar slut. Inte du själv, inte din familj, inte dina elever och inte din arbetsgivare. Alla förlorar. Exakt alla.
2. Sträva efter att ge så mycket som möjligt på jobbet. Men den dag du ger så mycket på jobbet att du kommer hem och snäser åt din man och irriterar dig på din dotter – då har du gett mera än vad som är möjligt. Och det kommer du att göra någon dag ibland. Men sträva efter att de dagarna blir undantagen och inte regeln.
3. Se din nya familjesituation (ny för dig som arbetande lärare) som något som hjälper dig att prioritera också på jobbet. Jag har upplevt att min familj har tvingat mig att bli bra på att dra streck på rätt ställe och inse när tillräckligt bra är tillräckligt bra och när bara det absolut bästa är gott nog. Det ser jag som en seger. Och som något som gör att jag nog ligger mycket längre ifrån att bli utbränd än många av de lärare som egentligen har möjligheten att lägga sig på soffan och titta på Oprah när de kommer hem.
Jag hoppas och tror att ni snart landar i allt det nya! Bra kommer det att gå!
GillaGilla
Tack för detta Amanda! Känner exakt som du. På ALLA punkter faktiskt. Så tack tack tack!
GillaGilla