En del av mitt hjärta

Peppe skriver så klokt idag. När jag var gravid tänkte jag på det jättemycket. Vad jag skulle skriva och lämna oskrivet för att inte göra dem illa som hade den stora drömmen om att bli gravida men bara inte lyckades. Bara någon vecka tidigare hade jag varit där. Länge. När Minea var nyfödd tänkte jag på samma sak. Sedan släppte jag det, för att kunna njuta fullt ut. Under graviditeten läste jag boken Utan – Om barnlöshet och barnfrihet. Den berörde mig riktigt starkt. Sådär till tårar rätt ofta.

Och det som stannade kvar i min hjärna var Du är redan på andra sidan. En skribent, minns inte vem, skrev just detta. Att det inte spelar någon roll vad du säger eller lämnar osagt om du redan är gravid eller fått ett barn. Att det inte spelar någon roll om du väntat länge eller lyckats på direkten. Du är redan på andra sidan och har lämnat den ofrivilligt barnlösa kvar.

I och med detta vågade jag också släppa tanken på det hela. Ibland tänker jag på detta dock. Vad som känns. Hur det känns. För jag var där en gång och vägrar tro att jag någonsin kommer att komma till den andra sidan helt och hållet. En del av mitt hjärta blev nämligen kvar där någonstans, hos de ofrivilligt barnlösa.

14 reaktioner till “En del av mitt hjärta

  1. Tårar. Jag har också tänkt på det här en hel del, speciellt då jag själv varit i början av graviditet och då jag vetat att det finns folk i min närmaste krets som också önskat att så var fallet för dem (och det redan tidigare). Hur ska man berätta den goda nyheten t.ex.? Man är ju så glad och lycklig, man vill berätta och inte få dem att känna sig utanför, samtidigt som man vill ju inte vill såra eller få någon att bli illa till mods. Har också kunnat känna mig skylldig i bland. Varför jag och vi, men inte ni, lksom? I dag har vi dock fått vara mottagare för en glädjande babynyhet och jag hoppas, hoppas att allt går vägen (den här gången)! Samtidigt påminner jag mig själv om hur lyckligt lottad jag är som fått bli mamma och firar morsdag med både glädje och tacksamhet!

    Gilla

    1. Ja, tacksamheten står ju överst på alla vis. Jag tänkte också på detta rätt mycket då jag väntade på att få vänta och fick några babynyheter på vägen. Då minns jag att det var lättare att få glada nyheter. I och för sig var det få som visste om vår stora längtan, men kanske anande. Lättare var det att höra/läsa om dem som var glada och inte alls gnällde över diverse graviditetskrämpor eller hur lite man fick sova om nätterna. För när man väntar på att få vara i deras situation tänker man att man gärna skulle spy i nio månader bara man skulle få uppleva att få hålla sitt eget barn i famnen i slutändan.

      Gilla

    1. Tack så mycket! Det är en text jag haft i mitt huvud länge och är glad att jag äntligen fick den nerskriven. För viktigt är temat på alla sätt och vis.

      Gilla

  2. Jätte fint skrivet! Jag tänker också ibland på tiden före min förstfödde, hur jag väntade på att få vänta. Fick höra att jag kanske inte hade så mycket tid på mig och sen äntligen blev gravid. Tre gånger ju. Hann kanske inte riktigt med och fattar nu att är så lyckligt lottad, fastän det är jätte tungt ibland. Tänker mycket på dem som inte haft lika bra tur, och hoppas på det bästa för dem.

    Gilla

    1. Tack! Ja, att vara mamma är nog verkligen så utmanande och belönande på samma gång! När det är som tyngst kan man bra gräva fram den där tacksamhetsbiten och knäppa händerna!

      Gilla

  3. Det är klart man som gravid och som förälder måste få glädjas över det barn man väntar eller har och visa den glädjen om man känner för det, men kanske sätta lite band på sig om man i närheten har någon som starkt längtar efter barn utan att ännu få barn. Oberoende om man själv har barn eller ej, ska man aldrig tala om att skaffa barn. Om man nu tycker det är passande att fråga andra om deras tankar kring egna barn, kan man fråga om de önskar få egna barn.
    Jag tycker också att man som barnlös längtande efter sitt egna barn måste klara av att dela andras glädje över deras barn. En släkting, som led av barnlöshet, blev så avundsjuk och bitter över att ett syskon fick barn att hon ”hade råkat” boka en väninneresa utomlands då det var dags för syskonbarnets dop. Det var ju lite tråkigt för pappan, som också längtade efter ett barn, att vara på dopet ensam p.g.a. fruns ”undvika se andras nyfödda barn”-resa.
    Vi upplevde aldrig oss lida av barnlöshet även om det tog länge för mig att bli gravid och ännu längre innan en graviditet blev till ett levande barn. Jag tänkte bara att naturen såg det bäst så för stunden och sen när jag var gravid, plockade naturen bort de foster, som inte hade klarat sig i längden. Aldrig har jag kännt någon sorg, fastän man säkert borde ha fällt floder av tårar, trots att jag varit gravid fyra gånger, men endast en graviditet burit ända fram till förlossning.

    Gilla

    1. Jag tycker nog att det är så ofint att fråga om andra önskar få barn oberoende hur man ställer frågan. Alltså det om något har ingen något med att skaffa. Ändå svarar man väl vackert något lite undvikande. Men önskar att man vågade säga rakt ut att man inte ska fråga sådant! ;) Ska bli lite modigare snart hej.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s