Att hålla sitt barn i handen, att trösta, att skratta, att sjunga, att amma, att ge nappen, att bada, att vårda, att försöka klura ut vad som är på tok när hon gråter, att guppa åt ena hållet och åt andra hållet. Man gör allt som står i ens makt för att hon ska må bra.
Dessutom vill man vara den bästa mamman i världen. Man sköter barnet, sköter hemmet, men vill däremellan också vara annat än just bara mamma. Man vill träffa vänner, göra sig fin, hinna sova, hinna göra de saker man gjorde tidigare. Mitt i allt detta har man svårt att minnas vad man egentligen gjorde tidigare men man längtar efter det.
Och visst är man annat än mamma. Man har ju sitt parförhållande också. Många gånger har man fått höra att det är lätt att tappa bort varandra i allt det här. Och visst saknar man sin man ibland. Han kan vara hemma, men man saknar honom ändå. Saknar att sitta i hans famn, saknar hans närhet. Man är samma par som tidigare, men ändå inte. Nu är man också föräldrar. Ett bra team liksom tidigare, men nu på ett helt nytt sätt.
Man kan sakna sig själv också. Vem var man innan man blev mamma? Samma person men ändå inte.
Man har den där nya känslan. Att vara ledsen och glad på samma gång. En svår känsla att förklara. Det är trötthet blandat med lycka. För visst tusan är man trött. Påsar under ögonen är bara förnamnet.
Så tar man sig en titt. Ser man på allt man har och skulle aldrig någonsin byta ut det. För man har verkligen fått allt man önskat sig. Och lite till.
T A I K U R I 
Fint skrivet!! Precis sådana här funderingar går jag med just nu, vi väntar vårt första barn, och funderar mycket på hur livet kommer att förändras… Kommer man att ha tid för sig själv och varandra? En helt praktisk fråga; har du varit ifrån Minea redan någon tid? Hur funkkar det med amningen (att vara borta, tar hon flaska?)? Jag har funderat om det är så att man inte kan göra något för sig själv under de första månaderna, just pga amningen…
GillaGilla
Tack! Åtminstone mitt liv har förändrats. Det är verkligen så att hon inte bara hänger med i våra svängar utan vi ska verkligen sköta henne hela tiden. Hon är en del av vår familj nu. Och så till din fråga: Jag har varit borta från Minea tre gånger. En gång var det tio minuter, en gång halv timme och nu i söndags var det två och en halv timme. Hon äter med tre timmars mellanrum så allt under det är ganska safe att vara ifrån henne. Sedan samlar jag mjölk med en uppsamlare medan jag ammar henne så nu när hon var på tumis med pappa så hade de min samlade mjölk att ta till. Hon tar alltså bra min mjölk från flaska. Vi har inte ännu testat med ersättning sedan hon fick lite på sjukhuset, men jag ska till frissan om ett tag och då kommer det nog att behövas. Så vi får se. Själv känner jag att det är superviktigt att var och en av föräldrarna får helt egen tid.
GillaGilla
Visst kan man vara borta. Och man måste ibland, för sin egen skull. Om allt är någorlunda normalt förstås, undantag finns ju alltid. Barnet kan vara utan sin mamma i 2 timmar så länge det har en pappa eller någon annan som finns där.
Man kan jumppa, man kan gå till butiken. Man kan träffa vänner. Och tro eller nej, men man kan leva ganska normalt trots allt. Och ändå är man inte en dålig mamma och gillar inte sitt barn mindre för det. En bra mamma vet att hon kan/får/vill vara borta ibland, utan skuldkänslor. Så tror jag.
För egen del började jag gå på jumppa igen då pojken var dryga 2 veckor gammal, och det gick hur fint som helst. Hängde då inte precis på 75 minuters spinningpass, men en halv timmes jumppa gjorde så gott för kropp och själ.
Men man skall definitivt göra som det känns bäst för en själv, det som funkar för en funkar nödvändigtvis inte för en annan. Men man får inte glömma bort sig själv.
GillaGilla
Exakt. Om det är lätt att tappa bort varandra så är det minst lika lätt att glömma bort sig själv. Alla ska absolut göra som det känns bäst. I alla fall jag njöt för fulla muggar när jag fick ett par timmar för mig själv på söndagen. Det är så konstigt att aldrig vara ensam nuförtiden. Det behövs också!
GillaGilla
Fint skrivet!
GillaGilla
Tack :)
GillaGilla
Nu har jag ju inte barn och således ingen erfarenhet av detta, men jag tycker det är bra att du själv funderar över detta och – antar jag – pratar med P om det. Är lite ensam, och i framtiden även på tumis med honom med hjälp av barnvakt. Minea är ju så liten ännu, och ert första barn, så jag kan tänka mig att allt känns väldigt omtumlande och ”extremt” även om det naturligtvis är värt alltihopa :)
GillaGilla
Jo, man kan nog säga att det är en omställning att få barn, även om man har det snällaste lilla knytet :)
GillaGilla
Så bra skrivet Danni, och jag känner nog igen mig :)
GillaGilla
Tack! :)
GillaGilla