I en månads tid nu, alltså ända sedan jag blev mamma, har jag haft vissa helgalna tankar.
Varje dag går jag runt och tänker på mammor och barn i Afrika. Hur de förlöser sina barn, hur barnen ska få mat, hur de fixar allt utan rent vatten. De första dagarna efter min egen förlossning grät jag faktiskt över deras urusla förhållanden några gånger.
Sedan har vi de andra tankarna. Jag ser alldeles förfärligt hemska scenarion om bilolyckor när vi är ute och åker bil. Varje bil som kommer emot tror jag att ska komma över på vår fil och döden kommer. Varje gång är det jag som dör, de andra i bilen klarar sig. Bilresorna är därmed så horribla att jag helst skulle stanna inne och gömma hela min familj under täcket och leva i en liten bubbla för evigt.
Och ännu en grej. Det där med att någonting ska hända P medan han är borta hemifrån. Då är det allt från en buss som kör i diket till istappar som ska falla i huvudet på honom som gör mig dödsorolig.
Nu känns ju detta inte helt friskt när jag skriver det, men nog är det väl något naturligt som de som vet kallar det. Den där oron för allt världens. Men inte känns det helt friskt.
T A I K U R I 
Det är helt normalt så som du tänker. Speciellt som nybliven mamma, med massa nya tankar och känslor i kroppen. Massa hormoner mm som snurrar runt i kroppen! Kommer också ihåg de första månaderna efter förlossningen, kunde mitt i allt tänka på någo heelt knasigt och börja gråta. Var rädd för att någon sku komma och ta Linus då han låg ute i vagnen och sov, fast jag hade ”vakterna” på. Osv!
Så det är helt normalt (:
GillaGilla
Det är säkert normalt men det känns så sjukt på något vis. Tidigare kände man ju sig nästan odödlig. Nu tror man att döden är kommen flera gånger per dag.
GillaGilla
Min äldsta fyller 5 och jag är ännu och tänker på sånt där. Men det är nog inte lika ”hysteriskt” mera =) Man blir mera känslig och varsam om livet efter att man fått barn, man är som en hök som vaktar på familjen =)
GillaGilla
Ja, jag antar att det här hör till oron som aldrig släpper.
GillaGilla
Jag har inte barn än, men har redan tänkt sådana tankar i några år, ända sen jag blev tillsammans med min fästman. Plötsligt kunde jag inte göra något åt om det hände ´”den ena halvan av mig” (honom) någonting. Jag började också bli orolig för att åka bil, och det är jag fortfarande, tror hela tiden att vi skall krocka. Har hört flera som som är rädda för samma sak, fast det inte är något man pratar om tydligen. Tror inte att jag kommer att bli kvitt den här oron på en låång tid, om ens någonsin. Jag var alltid orolig att det skulle hända min man något på jobbet. En dag ringde de från hans jobb och han hade varit med om en stor olycka där, och jag visste inte om han skulle överleva eller inte, han har ännu inte blivit fullt återställd. Synd att man ibland får vatten på kvarn, antar att jag bara är en väldigt orolig person…
GillaGilla
Hu då. Vad tråkigt det är att man ska gå runt och oroa sig över allt.
GillaGilla
Att oroa sej över sådana saker är vanligare än man tror, många väljer att aldrig prata om sin oroa. Jag oroar mej fortfarande över att förlora någon som står mej väldigt nära, Marcus, barnen, mamma eller mina syskon. Jag fantiserar mej dom mest horribla olyckor, och hoppas på att det är jag som råkar illa ut om det händer nånting. Vilken mamma som helst ”offrar” hellre sej själv än sin familj!
GillaGilla
Alltså det är så sjuka bilder som flyger fram i mitt huvud att jag inte ens vågar tala högt om dem. Fy!
GillaGilla
Vad härligt att du skriver om detta, vi brukar i all tysnad tala om detta med min bästa vän och undra om vi har allt hemma!! Som du sa har jag ofta så pipiga tankar att jag inte ids skriva ner dom, men när jag är ensam med barnena (mannen på resa ) så oroar jag mej så sjukt att jag ska dö på natten (typ hjärtslag) och så vaknar barnen och ingen vet att dom är ensamma!! Vidrig känsla att ens tänka på sånt!! Galen? Säkert!!
GillaGilla
Så sjuka tankar, så sjuka!
GillaGilla
Jag har haft helt samma grej då båda ungarna varit små, att jag tror att ngt händer mig (eller mannen) och så blir dom ”helt ensamma” och får aldrig veta hur mkt deras mamma älskade dem. Talade om detta med min första rådgivningstant och hon sa också att det är helt normalt för nu är man ju inte bara ensam utan har ett mega ansvar över sitt barn/sina barn. Den enda gången jag inte haft lika paha dödsångest är då jag varit gravid, också nu, som om man på ngt sätt skulle vara ”skyddad”. Du är inte ensam med dessa tankar! Ta det lugnt och andas djupt, det borde gå om eller iaf bli lindrigare? Ta varje dag som den kommer…
GillaGilla
Undrar om det hjälpte att jag skrev om tankarna här för idag har jag inte tänkt på Afrika en enda gång.
GillaGilla
Samma här, i 6 månader så har jag funderat över en massa saker. Och jag är LIVRÄDD för att jag skall falla med dottern i famnen och orsaka henne ont.
GillaGilla
Hoppeligen blir det lite lättare med tiden.
GillaGilla
Du är inte ensam…
Sen jag fick barn har jag fått tvångstankar om döden.
Det har gått över litegrann, hon är 2 år nu…
Men ibland ligger tankarna där och lurar…
GillaGilla
Jag undrar om man på det sättet förbereder sig för kriser? Hur man skulle agera om det händer något. I alla fall vet jag nu hur hundratals bilolyckor ser ut i mitt huvud.
GillaGilla
huj, du beskriver såååå mina tankar nu. Det var som att läsa exakt så som jag också känner nu :/ härligt i och för sig att någon annan har likanande tankar, så vet man att man inte har blivit rikitgt knäpp ;)
Min oro för min sambo började faktiskt efter en vändag då vi var ute och äta och en man bakom mig storknade i sitt kött :/ vi måste återuppliva honom, och vi fick senare veta att han omkom :( dett var rikigt hemskt…
varenda gång någon hostar vid maten speciellt just då min smabo, blir jag rikigt till mig att int storknar du väll.. de har blivit lite lättare med åren, men nu kom de på nytt efter att E föddes- dendär känslan av oro.. och detdär med bilen du skrev om, varenda gång tänker jag samma.. usch- kanske de också lättar med åren.
Fast jag tror att jag kommer att vara över hysse nog en stund till :P
GillaGilla
Nåmen usch då! Antagligen kommer man nog att vara hysse ett bra tag.
GillaGilla