Tomt

Efter att först ha burit henne i nio månader. Haft henne så nära som någon bara kan vara. Varit orolig och rädd för att något ska hända, för att allt inte ska vara bra med henne. Efter det har man i nästan fyra veckor hela tiden funnits på minimalt avstånd från henne. Skött om, vårdat och gett all närhet man har på lager.

Det är nog inte alls konstigt att jag blev alldeles tom inombords när jag i går var i från henne i halv timme. Alldeles tom.

Det är där hon hör hemma. Nära.