Här kommer ett litet utdrag ur min preggodagbok som jag skriver i emellanåt. Detta skrivet 2.7.2011, två dagar efter plusset.
Tidigt på våren 2010 bestämde vi oss. Vi ville ha barn. Långa perioder av misslyckanden och många negativa test på vägen. När skulle det bli vår tur? Stundvis trodde jag nog att det aldrig skulle bli vår tur. ”Alla andra” hade ju lyckats. Någonstans runt bröllopet började jag tänka i de banorna att vår tur nog skulle komma men att man inte kunde säga när. Det var ju inte direkt att ta en könummer sådär bara. När testet den här gången visade ett positivt resultat ställde jag mig försiktigt frågan ”Är det verkligen vår tur nu?” Ingen kan väl ge ett säkert svar på det men i alla fall var det vår tur att få ett positivt besked den här gången. Positivt i rätt riktning, positivt för våra stundvis så trötta tankar om att ”skaffa” barn. Just nu lever vi i hoppet om att allt ska gå bra. Vi hoppas och tror.
T A I K U R I 
Jag vet precis hur det känns att vänta och längta. Vi är där nu. Varje månad hoppas man för att bli besviken varje gång. Jag tvivlar ibland på om vi någonsin kommer att få uppleva den där känslan. Att få känna att nu är det äntligen vår tur. Du ger mig hopp. Det är skönt att veta att inte alla får barn på första försöket för ofta känns det just så. Man får trösta sig med att det är helt naturligt att det kan ta lång tid. Jag håller tummarna för att allt ska gå bra under resten av din graviditet, Jag önskar er all lycka! :)
GillaGilla
Ja visst är det naturligt, men jag råder er att inte jobba ensamma så jätte länge. Det gjorde vi. Ta hjälp av någon (typ gynekolog). Jag fick i alla fall hjälp av henne (tror jag) med ordentliga doser av vitaminer för oss båda. Kanske ni redan bett om hjälp?! Det kommer att bli er tur. På något sätt, något tag blir det er tur. Jag är helt säker!
GillaGilla
Oj vet du, du gjorde mig SÅ glad med det här inlägget. Jag är själv i den där karusellen. Det är över ett år sen jag och min man slutade skydda oss, och fortfarande kommer min mens som ett oönskat brev på posten varje månad. Det börjar bli lite frustrerande, även om vi är medvetna om att det kan ta tid och faktiskt gör det för ganska många. Antagligen för många, många fler än man tror eftersom det är så tabu att prata om ”barntillverkning”. Och just därför är jag så glad att du delade med dig av det här. Du gav mig, och antagligen många andra, hopp och slog hål på åtminstone lite av tabun.
Tack för en fin blogg!
GillaGilla
Fint att jag kunde glädja dig mitt i den hemska karusellen ni snurrar i just nu. Det är få saker som handlar om barn som verkligen gläder en just då. Visst gläds man med andra mammor, men ett uns avund och längtan finns alltid där. När man läser bloggar tror man ju verkligen att alla lyckats typ av misstag. Så behöver det ju inte alls vara, men så tror man i alla fall om man är inne på det nte försöket. Någon dag kommer den där oönskade posten helt enkelt inte mer och ett mycket mer önskat brev anländer. Det är jag säker på!
GillaGilla
Tack för det! Är jätteglad för er skull och önskar er all lycka!
GillaGilla
Tack själv :)
GillaGilla
Fint inlägg ,
det är sant att man sällan talar om att ”barnfösökande” öppet, kankse med en riktit nära vän, eller så.. så detta inlägg är mycket fint å rörande :D själv ger jag vinker åt er som fösöker- prova akupunktur- det gjorde vi- eller jag- har en massa andra krämpor som kan orsaka att det inte är sä lätt att bli gravid- men med efter första akupunktur besöket – så nästa månad visa testet + :D vet inte om detta var rena misstaget eller just pga akupunkturen- men mannen som jag går hos på aku- sa att ”helppo homma” ollaan me monta lasta saatu alkuun- laitetaan sulla hormoonit hyrräämään :P
som ja sa åt min man- måst ju prova allt som kan hjälpa :D
GillaGilla
Tack! Superbra att du tipsar om akupunktur. Vi fick hjälp med mycket vitaminer. Kan ju inte veta om det var vitaminerna eller om min kropp annars bara tyckte det var passligt nu plötsligt. Allt som kan hjälpa en vän i nöden är värt att prova på! Härligt att det lyckats för er!
GillaGilla
Varken Emilie eller Oliver kom till bara sådär. På första plusset fick vi vänta i över ett år (två tidiga missfall fick vi även då uppleva (i v.6) och innan Oliver fick jag missfall i v.11. Sedan tog det ytterligare 4 månader innan testet visade +. Jag vet hur det är att vänta och längta. Är så glad för er skull <3
GillaGilla
Tack för att du delade med dig det där! För det är ju så lustigt. När man inte vet, tror man automatiskt att alla lyckats på direkten. Tack! kram
GillaGilla
Tack för detta inlägg! Var precis vad jag behövde läsa, som många andra här skrivit är jag o min man inne i samma rullor. Varje månad blir man lika besviken. Stark av dej att våga dela med dej, tusen tack för det!
O härligt att det är er tur nu!
Din blogg är härlig! :)
GillaGilla
Tack så mycket! Jag ville inte så mycket som viska om saken om någon utanför min familj när vi var inne i det där. För oss var det jätteviktigt att inte bli något sådant allmänt ”näääär ska det nu lyckas för dem” ”det är ju såååå synd om dem” -par. Nu känns det däremot jätteviktigt att berätta om det för er. Dela med mig sådant som kanske kan hjälpa. Inte för att det hjälper men för att veta att man verkligen inte är ensam. När ni minst anar det blir det ett + ! :)
GillaGilla
Men det är minst lika irriterande när folk frågar ”nå, när skall ni skaffa barn ?” (när man INTE ännu vill ha barn eller tänkt om man är inne på sitt femte år av försök) eller ”När skall gossen få syskon då?” (När man hör till dem som tänker att kanske ett barn är ett bra antal för oss). : )
GillaGilla
Visst är det också irriterande. Frågorna började regna in på vår bröllopsdag. Inte direkt de frågor man vill svara på. Folk är väldigt gammalmodiga när det gäller barn. Flera ska det vara, i en viss ålder ska det vara och gift ska man vara. Till och med många unga håller på med de där frågorna. Jag skulle förstå om det vore någon äldre person men nej. Var och en har sin åsikt. Konstigt!
GillaGilla
Hejsan Danni och grattis än en gång. Vi har också försökt bli med barn en tid. Slutade äta piller 5/2010 men de hade fuckat upp mina hormoner så att jag först förra månaden fick min första mens ”naturligt”. Jag gick igenom tre hormonbehandlingar på våren… not nice. Vi tänkte nu att vi inte mer funderar på hela saken för stressen och längtan kan också vara en orsak till varför ingenting händer.
Vi vill inte heller att det ska gå så långt som för vårt kaveripar som måste i veckor träffas på lunchpausen för att ”do it”´. Till slut måste mannen ”tömma sig” på morgonen och sen blev kvinnan insiminerad då det var tid. Det var nog lång ifrån spontanitet, närhet och vackra drömmar… BTW jag hade en likadan ”kännykkä” när jag var liten =)
GillaGilla
Tack tack! :) Någonstans har jag läst om att stressen över situationen inte ensam kan orsaka barnlöshet. Det handlar nog om en sådan sammansättning som vi inte kan förstå. Tänk att chansen att bli gravid är så sjukt liten i alla fall. Bäst att typ komma till en insikt och tänka att ”nåh, inte behöver vi få barn nu då”. Man har hört om många sådana fall. Också vi tänkte mest i de banorna när vi var så lyckliga efter bröllopet helt på tumis också. Kram till er!
GillaGilla
Oj tack så mycket för inlägget. Det var precis vad jag behövde veta just nu. Vi har försökt en längre tid nu (snart ett år) och jag väntar å väntar å väntar på att mensen ska upphöra å på det ena graviditetstecknet och det andra, men alltid blir jag lika besviken varenda månad. Ibland har jag tom. tänkt att det kan ju faktist vara så att jag är gravid fastän jag har mens, men så har det inte varit. Ibland känns det som att de som inte vill ha barn blir gravida ”av misstag ” men de som faktist vill ha barn så får inte. Jag hoppas, jag hoppas och jag hoppas att jag kommer att få barn, för jag är en riktig barntokig tjej, Dessutom har man, dum som man är, tagit för givet att man kommer att få barn,men så lätt är det ju tyvärr inte…
Tack för en fin blogg å all lycka till er alla tre <3
GillaGilla
Jag känner så igen mig i din text! Just det där att tro att man är gravid före mensen ens borde anlända. Big mistake! Så testar man och gråter ihjäl sig. Det misstaget gjorde jag några månader. Så slutade jag testa. Det var snäppet skönare. Man vill antagligen såå gärna att man får dessa gravidkrämpor. Nu var jag väldigt säker när min mens var sen och vågade då testa. ÄNDÅ med den inställningen att det skulle vara negativt. Men nu plötsligt var det inte negativt längre! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag gjorde allt på samma gång.
GillaGilla
Anna tog orden ur min mun! Visserligen har vi ”bara” försökt på allvar sen maj, missfall i v7 i juli. Det känns som en evighet och förj*vligt då mensen kommer varje månad.
Det känns som om alla är gravida nu. Hela tiden får vi frågan när vi ska skaffa barn. Ingen av oss vågar säga som det är utan svarar bara ”int ännu, vi vill båda vara klara med studier/bygga hus/ha fast jobb etc”. gentligen vill man bara gråta och förklara att det faktist inte är så lätt att skaffa barn!!!
Grattis Danni! Är glad för er skull! Så otroligt skönt att någon vågar skriva så ärligt! Va fick ni för vitaminer? Andra tips?
GillaGilla
Ja, jag tyckte faktiskt också att de första månaderna var de värsta. En massa negativa tankar och tankar om att ”alla andra” lyckades. Jag känner verkligen igen det där med att förklara åt andra. Man säger ju typ vad som helst, bara inte sanningen. Typ ”nä alltså vi har tänkt skaffa elefant istället”.
På tal om vitaminer. 50mikrogram (D-strong burk) för BÅDA per dag. Det viktigaste var att det inte bara var kvinnan i det här fallet. Jag skulle däremot ensam äta extra B-vitamin och folsyra. Minns inte mängden. Men det stod på burken (det som motsvarar dagsintaget.) Hade jag kanske berex?
Annat vågar jag nog inte tipsa om eftersom jag inte testat något annat. Men en stor bov är säkert vår vardagsstress (egen gissning). Vad är det egentligen för vits att stressa upp sig på jobbet till exempel? Kolla Marres kommentar också om akupunktur!
GillaGilla
Jo, stressen skippar vi å nu börjar vi me vitaminer!! :D
GillaGilla
That’s the spirit!
GillaGilla
Vad modigt och bra av dig att skriva ut om det här ! Det är inte för alla att man ”bara” ser på varann så blir man gravid. Men när man är där och försöker och önskar så känns det som om man är ensam i hela världen om det. Det är som ett tabu att prata om hur svårt det ibland är.
Ettan plussade vi till efter att försökt i 6 månader. Kändes som en evighet, men efteråt har jag hört att det skall man MINST räkna med att det tar. Tvåan jag nu väntar kom till utan att vi ens försökte. Så vi har två helt olika erfarenheter i bagaget.
Lycka till med graviditeten !
GillaGilla
Jag förstår att ett halvt år känns långt. Allt känns långt när man väntar, så är det bara. Om vi hade lyckats på ett halvt år hade jag säkert också ansett att det var länge. För de första månaderna var de längsta och tyngsta tycker jag. Tänk att det kan vara så olika med första och andra barnet.
GillaGilla