Dagens tema: Liikkuri

Fotografering med min samarbetspartner Liigo idag. Rolig och inspirerande eftermiddag. Nu vet jag så mycket mer om vår multifunktionella Liikkuri som står här i vardagsrummet och ser allmänt snygg ut. Ska bli mycket spännande att se resultatet om ett par månader. För det var nämligen inte jag som var fotografen, inte Minea heller.

Mycket gemytligt

Den här dagen har egentligen varit genombra. Har fått hemmet i skick, har haft ursnäll bebbe, har varit glad glad glad, har haft mycket ork, har ätit bra, har varit på promenad med väninna och har allmänt njutit. Har läst era kommentarer till mitt föregående inlägg också. Tack för alla dem. Jättefina!

Dagens hjälpreda. Trodde att han inte skulle gilla det pipande ljudet när man dammsuger soffan. Men det visade sig att han gillade det mycket bättre än dessa lurar. How come? De ser ju superpassliga ut. Haha.

Har ätit lunch med Kira. Om man inte får ha henne nära påriktigt så får man väl vara lite kreativ, vetja.

Testat manduca en liten stund. Men bara en liten stund. För jag känner att det är alltför likt att vara gravid. Nästan lika tungt och otympligt. Men poängen var ju att jag skulle ha händerna fria för städning, och det hade jag.

Nu är hemmet rent. För stunden. Så skön känsla.

Om trötthet

Okej jag ska säga en sak. Jag är trött. Och varje gång någon säger det tänker jag att det hör till. Det får man höra hela tiden. Så är det med små barn liksom. Big deal, alla är vi trötta. Efter att jag läste Katri Manninens text har jag ändrat syn på trötthet faktiskt. Gillar hur hon skriver om trötthet, inte känslan av att det spekuleras kring orsaken till den tragiska händelsen i Rautavaara.

Men att varje gång sömnbrist, sömnlöshet eller trötthet nämns av en person egentligen är ett rop på hjälp. Det stämmer. Tänk bara. En människa skulle aldrig gå omkring och säga att den är trött om det inte vore för att få lite hjälp. Hjälp är ju många saker. Någon som hälsar på och leker med barnen, någon som hämtar mat, någon som tar hand om ditt barn på dagis, någon som lyssnar. Jag har verkligen inte dåligt samvete för att min dotter går på dagis tre gånger i veckan. I första hand för att jag ska orka och först i andra hand för att hon behöver det. Och märker ni något som förenar alla dessa punkter. Denna NÅGON. En mamma, en syster, en svärmor, en väninna, en granne, en hälsovårdare, en dagisvuxen, en bloggläsare. Vem som helst. Att denna någon frågar hur du sover. OM du sover. Om svaret är vagt, frågar denna någon igen.

En människa med sömnbrist mår verkligen inte som vanligt. En sådan människa skakar, kan knappt komma ur sängen för att amma eller byta en blöja mitt i natten, har ont i kroppen, glömmer (också att äta), är svimfärdig. Men om denna människa är jag så håller den människan väldigt god min. Om denna NÅGON som jag beskriver ovan är en tillräckligt nära någon så kan det hända att den trötta människan inte ens pratar med denna någon medan denna är på besök. Bara hummar i sin stilla trötthet. Någon har hämtat mat, guppat bebis och lekt vilda lekar med tvååring innan någon går hem. Igår var denna någon min mamma.

Att jag själv tänkt att glömska beror på amning, att ont i kroppen beror på dålig amningsställning, att svimfärdighet beror på – nej där märker jag ju att förklaringarna tar slut. Det är tröttheten, sömnbristen som ställer till det. Gör att jag inte fungerar normalt just nu. Och därför vill jag rikta ett stort tack till alla som finns i vårt skyddsnätverk. Ett nätverk som gör att vår familj orkar och är en riktigt glad och framför allt lycklig familj (världens bästa) trots vår trötthet och groggighet. Och så kan jag inte annat än att hoppas att alla andra också har ett bra skyddsnät att falla tillbaka på. Det behöver inte vara stort. Det behöver bara vara riktigt hållbart.

Second hand

Kan ni förstå att en läsglad familj säljer alla dessa böcker till en annan läsglad familj för sju euro? Nä, inte jag heller. Men jag är ytterst glad över att ha så många böcker att ta till. De är undangömda just nu och vi kommer att plocka fram dem efterhand när det behövs små överraskningar i vardagen.

Och på tal om second hand så har jag börjat sälja flickkläder. Idag gick en stor hög till en väninna och hennes lilla loppa. Det känns både bra och vemodigt. På något sätt finns det mer känslovärde i en del plagg. Något enstaka plagg kan man ju gärna sitta och panta på, men verkligen inte allt.

Morgonpigghet råder (hos mina barn)

Vi fortsätter att vakna sinnessjukt tidigt här hos oss. Mycket tyder på att Leo är en likadan morgonpiggelin som Minea. Gosh. Men så är det ju en väldans tur att han är sockersöt. Annars vet jag inte hur man skulle överleva med fyra timmar sömn i bagaget.

Måndagsklubb och stadsbesök

Dagen började med kompisar på besök. Måndagsklubben kunde man nog kalla det.

Till eftermiddagen packade jag ihop mitt entourage och åkte tåg till stan. Vi mötte upp Pekka och jag fick köpa några nödvändigheter. Minea tyckte inte alls att det var roligt att åka tåg, trots att vi haft en lång paus och trots att hon älskar att bonga tåg när vi är ute på promenad. Så vi kan gott ta ett annat fordon nästa gång.