T A I K U R I

Ni vet reklamen ”Älä ole Ö, pidä tieto mukanasi!”. Egentligen är det ju en mokkulareklam, men jag tycker att den lika bra kunde handla om min mössa. Jag använder min Resteröds pipo för att hålla inne all kunskap, så att kylan inte kan plocka den. Det är alltså i förebyggande syfte jag går runt på stan med sloganen ”Älä ole ö, pidä tieto mukanasi” på läpparna.

Igår blev det alltså avslutning på Amarillo med klassen. Hade tänkt mig att kvällen skulle sluta tidigt, men jag var hemma halv 3 tiden. Det är kanske inte så konstigt. Men med tanke på att det var måndag och att jag var nykter så är det nog lite weird. Idag gäller det att orka dra sig till bibban och till skolan. Ikväll ska jag dessutom försöka börja packa ner grejer här. Eller åtminstone ”bygga” flyttlådor. Det är ju i alla fall ett steg framåt.

Vet ni vad? Världens underligaste sak. Jag tryckte på *skicka* i mejlet och det var mitt sista arbete som skickades ut i rymden. Då hände det! Jag kände vemod. Samtidigt började jag tänka på alla människor jag kanske aldrig kommer att träffa igen. Mera vemod. Oj nej. Ikväll blir det antagligen inte lättare eftersom vi med några flickor ska ta en liten avslutningsmiddag på A… (Ja ni vet, Amarillo. Ylläri!)

Ni vet den lilla stunden då man febrilt gräver efter någonting i sin bag och inte kan finna grejen. Under den lilla stunden har man hjärtat i halsgropen och blir röd i ansiktet. Man är nästan säker på att det är borta, för evigt. Detta fenomen är dubbelt värre om man någongång verkligen letat och letat och plånboken på riktigt blivit stulen från bagen. Då är man säker på att det man letar verkligen är borta. Idag stod minnespinnen på tur. Men den hittades. Givetvis var grejen bara längst ner på botten istället för i facket där den ska vara. *Drar åter igen en lättnadens suck*

Nu är jag hemma igen, efter att ha kramat många studiekompisar och efter att ha suttit hos frissan en stund. Såhär ser håret ut före och efter. Skillnaden är kanske inte så stor. Men mycket kortare är det, och mycket randigare också. Det är så kallt om nacken att jag måste åter börja använda halsduk. Hittills har det räckt med kalufsen som skydd.

Kort och skönt igen. Nu är det bara att vänta på semestern som går av stapeln om en vecka.

Idag har jag min sista föreläsning på universitetet. Vilken känsla. De kommande dagarna ska jag nog antagligen dit för att spendera lite tid. Då är det förstås frivillig lunch på schemat. För tillfället känner jag inget vemod, men kanske blir det andra bullar då man ska säga hejdå till alla studiekompisar idag? Tänk om man aldrig träffas mer? Helt underligt. Senare idag blir det frissa också. Skönt ska det bli. Nu måste jag rusa!

Nu är jag i Vasa igen och kan gladeligen meddela att det endast återstår 6 dagar i denna stad för min del. Det mina vänner kallar jag LITE. Jag är riktigt trött efter ett helt underbart veckoslut hemma tillsammans med gott sällskap, fin lägenhet och ”roliga” möbler att bygga ihop. Måste säga att jag både svurit och överträffat mig själv flere gånger under veckoslutets gång. Nu ska jag efter tre ganska sömnfattiga nätter (svårt med anpassning till ny miljö) lägga mig i min säng och titta på balen. Här bjuder jag på en gardinhängningsbild från lördagen.